© Etelka Svensson
Sarolta, hövdingens fru
Sarolta fejedelemasszony
Enligt Thietmars krönika.
Gézás tid som hövding: 972-997
Hövding Gézas fru, den sköna Sarolta var en mycket sträng och hård kvinna. Hon höll såväl sin man som hela landet i fasta händer. Den manliga samlingen kunde hon supa under bordet, och hon kunde kasta sig upp på hästrygg som en hel karl. En gång i sin vrede slog hon till en man så hårt att denne dog genast. Därför skrev en fredlig ordensbroder om henne ” Det skulle passa bättre om dessa vackra händer skulle arbeta med en slända”
Dock ansträngde sig denna hårda kvinna för att förmå det ungerska folket att kristna sig och leva fredligt med de västliga folken. Hon kallade till sig Guds trogne tjänare, Adalbert, för att förmå hövding Géza att låta döpa sig och det lyckades också. Samma dag lät många stormän och även vanliga ungrare döpa sig.
Men stora flertalet av ungrare ville inte lämna den gamla tron och inte på några villkor accepterade de den nya ordningen och läran om den nya tron.
Då skrev hövdingen Géza i hemlighet brev till de kristna hövdingarna och bad om hjälp mot de hedniska ungrarna. Det kom trupper från alla länder, till och med härskarna kom också, för de ville se hur detta vilda, ohämmade folk skulle fösas in under det kristliga oket.
Hövding Géza delade på den hopsamlade hären och placerade ut dem på lämpliga strategiska ställen.. När han var färdig med förberedelserna, sände han ut budbärare över hela landet och dessa tillkännagav:
- Lyssna ungrare, hör på ! Säg ja till den riktige Gudens tro och lämna den gamla hedniska tron ! Så gjorde hövdingen Géza och så gjorde även hövdingens fru. Endast så kan ungraren leva här på jorden och bara så kan hans och hennes själ bli salig efter döden. Den som inte begriper detta, den kommer att bli uppträtt på svärdet för det är därför som soldaterna har kommit hit.
Alla fattade vad det ville säga. Därför blev det så att en del övergick till den kristna tron på grund av rädsla, medan andra tänkte efter och gjorde samma sak av övertygelse.
Frun, Sarolta fostrade sin son, Vajko, till kristenheten och som kristen människa erhöll han namnet István.
Det hjälpte dock inte hur fast och beslutsam fru hövdingen än var, kunde hon inte bannlysa hedendomen helt ur hövdingen Gézás själ. Hövdingen blickade än hit och än dit och offrade samtidigt åt två olika gudar.
Hans själasörjare sade honom en gång:
- Den som offrar inför avgudar den kommer att bli fördömd.
Hövding Géza svarade honom överlägset:
- Jag är så pass förmögen att jag kan tillfredsställa två gudar samtidigt, för jag har tillräckligt gott ställt.
Han var givmild och gav med gott hjärta åt bägge hållen. Med det visade han ett gott omdöme, för i hans tid levde hedningarna tillsammans med de kristnade, som det heliga Ordet sade: ” De betar tillsammans, vargen och lammet.”
tisdag 31 mars 2009
Lehels horn år 955
© Etelka Svensson
Lehels horn år 955
Enligt Den Illustrerade Krönikan
Under kejsar Conrads regeringstid hände det att ungrarna ställde till mycket problem i Tyskland.
Men när de kom till Augsburg stötte de där på ett starkt motstånd, för biskopen, Ulrik och de swabiska herrarnas trupper mötte upp dem. Ungrarna ville mycket gärna inta denna stad.
Stadens invånare skickade sändebud till kejsaren för att påtala ungrarnas närstående anfall.
Kejsaren Conrad tvekade inte: han begav sig med en stor trupp för att befria staden
Ungrarna var oförsiktiga, varför den tyska och italienska truppen gick till oväntat anfall mot ungrarna. Ungrarna kunde inte ens fly, för de blev trängda mot floden Lech, som vid detta tillfälle på grund av rikligt regn, blev fylld till bredden.
Vid flodens strand blev ungrarna omringade, en del av dem blev nermejade medan de övriga togs till fånga. De två kaptenerna Lehel och Bulcsu blev också tillfångatagna och de leddes genast fram till kejsaren.
Kejsaren frågade dem, varför de var så skoningslösa mot de kristna.
På det svarade de så:
- Vi är den höga Gudens hämnd, han skickade oss som sin piska.
Kejsaren svarade dem:
- Välj vilket sätt som ni helst vill dö på !
Lehel sade honom följande:
- Ta hit mitt horn, först vill jag blåsa i det, sedan säger jag hur jag vill dö.
De gav honom hornet. Han steg närmare kejsaren som om han skulle förbereda sig på att blåsa och han smällde till kejsaren så hårt med hornet, att denne dog genast.
Då sade Lehel:
- Du går före mig, och ska betjäna mig i den andra världen !
Det är nämligen så att skyterna har den tron, att de som dödade de skulle bli betjänter åt sina banemän i den andra världen.
Lehels horn år 955
Enligt Den Illustrerade Krönikan
Under kejsar Conrads regeringstid hände det att ungrarna ställde till mycket problem i Tyskland.
Men när de kom till Augsburg stötte de där på ett starkt motstånd, för biskopen, Ulrik och de swabiska herrarnas trupper mötte upp dem. Ungrarna ville mycket gärna inta denna stad.
Stadens invånare skickade sändebud till kejsaren för att påtala ungrarnas närstående anfall.
Kejsaren Conrad tvekade inte: han begav sig med en stor trupp för att befria staden
Ungrarna var oförsiktiga, varför den tyska och italienska truppen gick till oväntat anfall mot ungrarna. Ungrarna kunde inte ens fly, för de blev trängda mot floden Lech, som vid detta tillfälle på grund av rikligt regn, blev fylld till bredden.
Vid flodens strand blev ungrarna omringade, en del av dem blev nermejade medan de övriga togs till fånga. De två kaptenerna Lehel och Bulcsu blev också tillfångatagna och de leddes genast fram till kejsaren.
Kejsaren frågade dem, varför de var så skoningslösa mot de kristna.
På det svarade de så:
- Vi är den höga Gudens hämnd, han skickade oss som sin piska.
Kejsaren svarade dem:
- Välj vilket sätt som ni helst vill dö på !
Lehel sade honom följande:
- Ta hit mitt horn, först vill jag blåsa i det, sedan säger jag hur jag vill dö.
De gav honom hornet. Han steg närmare kejsaren som om han skulle förbereda sig på att blåsa och han smällde till kejsaren så hårt med hornet, att denne dog genast.
Då sade Lehel:
- Du går före mig, och ska betjäna mig i den andra världen !
Det är nämligen så att skyterna har den tron, att de som dödade de skulle bli betjänter åt sina banemän i den andra världen.
De sorgesamma ungrarna
© Etelka Svensson
De sorgesamma ungrarna
Enligt Den Illustrerade Krönikan.
Det hände under hövdingen Taksonys tid, då en stor ungersk här bröt sig in i Gallien/Frankrike fram till medeltiden, för att röva åt sig byte.
När de vände, för att styra färden hemåt, delade de hären i tre trupper efter att de tog sig över Rhône.
Den ena truppen passerade Eisenach, där den sachsiske kronprinsen oväntat anföll och krossade dem. Kronprinsen lämnade bara sju stycken av dem vid liv, skar av öronen på på dem och sade till dem:
_ Gå till de övriga ungrarna och berätta att alla som sätter sin fot i detta pinade land kommer på samma sätt att mista sina öron!
Under tiden trängde sig de andra två trupperna in på swabernas land. När de hörde vad som hänt med sina kamrater, avbröt de plundrandet, och allt som levde, såväl människor som djur mellan floderna Iller och Lajta, mejade de ner.
Över de sju vanställda ungrarna som levande återvände hem, i stället för att dö som sina övriga kamrater, blev domen hård:
Allt de ägde förlorade de. De blev skilda från sina fruar och sina barn. Barfota utan skor lämnades de: de fick inget äga. De tvingades att leva tillsammans, tiggande från ena tältet till det andra, ända till sin död.
De sorgesamma ungrarna
Enligt Den Illustrerade Krönikan.
Det hände under hövdingen Taksonys tid, då en stor ungersk här bröt sig in i Gallien/Frankrike fram till medeltiden, för att röva åt sig byte.
När de vände, för att styra färden hemåt, delade de hären i tre trupper efter att de tog sig över Rhône.
Den ena truppen passerade Eisenach, där den sachsiske kronprinsen oväntat anföll och krossade dem. Kronprinsen lämnade bara sju stycken av dem vid liv, skar av öronen på på dem och sade till dem:
_ Gå till de övriga ungrarna och berätta att alla som sätter sin fot i detta pinade land kommer på samma sätt att mista sina öron!
Under tiden trängde sig de andra två trupperna in på swabernas land. När de hörde vad som hänt med sina kamrater, avbröt de plundrandet, och allt som levde, såväl människor som djur mellan floderna Iller och Lajta, mejade de ner.
Över de sju vanställda ungrarna som levande återvände hem, i stället för att dö som sina övriga kamrater, blev domen hård:
Allt de ägde förlorade de. De blev skilda från sina fruar och sina barn. Barfota utan skor lämnades de: de fick inget äga. De tvingades att leva tillsammans, tiggande från ena tältet till det andra, ända till sin död.
Legenden om den vita hästen
© Etelka Svensson
Legenden om den vita hästen
Enligt den illustrerade krönikan (Képes Krónika)
Hjälten Àrpád och hans adelsmän hörde talas om Pannoniens rikedom, att den bästa floden Duna flyter där, och bättre jord än där fanns inte annanstans på jorden, därför bestämde de gemensamt att sända en spejare vid namn Kusid för att titta på jorden och fråga ut befolkningen.
När Kusid nådde till Duna och betraktade trakten runtomkring, fann han området mycket behagligt, jorden var bördig, floden var bra, gräset grönt – han blev betagen.
Han gick till territoriets hövding, som härskade där efter Attila, han hette Szvatopluk.
Kusid hälsade åt sitt folks vägnar, och framlade sitt ärende, varför han kom dit.
När Szvatopluk hörde ungrarnas avsikt, blev han mycket glad, för han trodde att de var bönder och skulle komma för att bruka hans jord. Med glädje släppte han i väg Kusid för att återvända till de sina.
Kusid fyllde sin fältflaska med vatten ur Duna, fyllde sin läderbehållare/ränsel med gräs och plockade upp några svarta jordklumpar och med dessa prover återvände han hem.
När han berättade allt han såg och hörde och överlämnade vattnet och jordkokorna blev ungrarna glada. De såg genast att jorden var bra, vattnet sött och gräset var sådant som Kusid berättade.
De ledande bestämde gemensamt att skicka Kusid tillbaka till hövdingen med en helvit arab häst rustad med guldbelagd sadel och tyglarna likaså, och det skulle gälla som betalning för jorden.
När hövdingen Szvatopluk såg gåvorna, blev han mycket glad, för han trodde att de skickade den för att få bruka jorden.
Kusid bad hövdingen att ge honom jord, gräs och vatten.
Hövdingen svarade leende:
- Ta så mycket ni vill för så mycket gåvor.
Kusid återvände med denna glädjande nyhet.
Hjälten Àrpád med de andra sju hjältarna tågade in i Pannonien, men inte som gäster utan som jordens lagliga arvingar och ägare.
Då skickade ungrarna ett sändebud till med följande uppmaning:
- Hjälten Àrpád och hans unga krigare/vitézek, säger att på jorden som de redan köpt av dig, får du inte längre uppehålla dig på, du måste ge dig av härifrån. Jorden köpte de för hästen, gräset för tyglarna vattnet för sadeln, så på grund av din girighet överlämnade du jorden, gräset och vattnet till dem.
När sändebuden överlämnade detta budskap, log hövdingen och svarade
- Man kan slå ihjäl hästen med en påk, tyglarna kan kastas på ängen och guldsadeln i Dunas vatten !
Då svarade sändebudet:
- Herre, hur skulle det skada ungrarna? Om du slår ihjäl hästen, det blir deras hundar som äter upp den, kastar du tyglarna i gräset, då tar de som slår gräset hand om guldet och kastar du sadeln i Duna, då hittar fiskarna den i sina nät och tar hand om den. Är jorden, gräset och vattnet deras, då är allting deras !
När hövdingen fick höra det, samlade han snabbt ihop en trupp för han blev rädd för ungrarna. Han bad om hjälp av sina allierade också och förenade sig med dem för att gå ungrarna till mötes på slagfältet.
Under tiden kom ungrarna till Duna och på en mycket vacker äng började de striden i gryningen.. Herrens nåd var med dem: Szvatopluk flydde hals över huvud.
Ungrarna förföljde honom ända till Duna. I sin rädsla hoppade han in i vattnet och drunknade i virvlarna.
Egen anmärkning: Svatopluk ska ha varit död vid denna tid.
Legenden om den vita hästen
Enligt den illustrerade krönikan (Képes Krónika)
Hjälten Àrpád och hans adelsmän hörde talas om Pannoniens rikedom, att den bästa floden Duna flyter där, och bättre jord än där fanns inte annanstans på jorden, därför bestämde de gemensamt att sända en spejare vid namn Kusid för att titta på jorden och fråga ut befolkningen.
När Kusid nådde till Duna och betraktade trakten runtomkring, fann han området mycket behagligt, jorden var bördig, floden var bra, gräset grönt – han blev betagen.
Han gick till territoriets hövding, som härskade där efter Attila, han hette Szvatopluk.
Kusid hälsade åt sitt folks vägnar, och framlade sitt ärende, varför han kom dit.
När Szvatopluk hörde ungrarnas avsikt, blev han mycket glad, för han trodde att de var bönder och skulle komma för att bruka hans jord. Med glädje släppte han i väg Kusid för att återvända till de sina.
Kusid fyllde sin fältflaska med vatten ur Duna, fyllde sin läderbehållare/ränsel med gräs och plockade upp några svarta jordklumpar och med dessa prover återvände han hem.
När han berättade allt han såg och hörde och överlämnade vattnet och jordkokorna blev ungrarna glada. De såg genast att jorden var bra, vattnet sött och gräset var sådant som Kusid berättade.
De ledande bestämde gemensamt att skicka Kusid tillbaka till hövdingen med en helvit arab häst rustad med guldbelagd sadel och tyglarna likaså, och det skulle gälla som betalning för jorden.
När hövdingen Szvatopluk såg gåvorna, blev han mycket glad, för han trodde att de skickade den för att få bruka jorden.
Kusid bad hövdingen att ge honom jord, gräs och vatten.
Hövdingen svarade leende:
- Ta så mycket ni vill för så mycket gåvor.
Kusid återvände med denna glädjande nyhet.
Hjälten Àrpád med de andra sju hjältarna tågade in i Pannonien, men inte som gäster utan som jordens lagliga arvingar och ägare.
Då skickade ungrarna ett sändebud till med följande uppmaning:
- Hjälten Àrpád och hans unga krigare/vitézek, säger att på jorden som de redan köpt av dig, får du inte längre uppehålla dig på, du måste ge dig av härifrån. Jorden köpte de för hästen, gräset för tyglarna vattnet för sadeln, så på grund av din girighet överlämnade du jorden, gräset och vattnet till dem.
När sändebuden överlämnade detta budskap, log hövdingen och svarade
- Man kan slå ihjäl hästen med en påk, tyglarna kan kastas på ängen och guldsadeln i Dunas vatten !
Då svarade sändebudet:
- Herre, hur skulle det skada ungrarna? Om du slår ihjäl hästen, det blir deras hundar som äter upp den, kastar du tyglarna i gräset, då tar de som slår gräset hand om guldet och kastar du sadeln i Duna, då hittar fiskarna den i sina nät och tar hand om den. Är jorden, gräset och vattnet deras, då är allting deras !
När hövdingen fick höra det, samlade han snabbt ihop en trupp för han blev rädd för ungrarna. Han bad om hjälp av sina allierade också och förenade sig med dem för att gå ungrarna till mötes på slagfältet.
Under tiden kom ungrarna till Duna och på en mycket vacker äng började de striden i gryningen.. Herrens nåd var med dem: Szvatopluk flydde hals över huvud.
Ungrarna förföljde honom ända till Duna. I sin rädsla hoppade han in i vattnet och drunknade i virvlarna.
Egen anmärkning: Svatopluk ska ha varit död vid denna tid.
Attilas söner
© Etelka Svensson
Attilas söner
Efter Kézai Simons krönika samt en folklegend från székely-landet
När Attila dog, blev de västliga folken ännu mer rädda, för nu fruktade de Attilas söner. Attila hade så många söner som ett folk, man kunde inte räkna dem till antalet. De flesta trodde att en av hans söner skulle efterträda honom.
Men de listiga germanska hövdingarna, speciellt Detre från Verona och hans kumpaner lyckades med intriger vända Attilas söner mot varandra.
De germanska hövdingarna tog parti för Aladár, för han härstammade från Krimhilda som var en germansk hövdinge kvinna.
Hunnerna ställde sig på Csabas sida, hans mor var den grekiske kejsarens dotter.
Bägge pojkarna ville regera: till slut drog de svärd mot varandra. Vid första sammandrabbningen segrade Csaba.
Då samlade Aladár en stor här, och anföll Csabas folk utanför Szikambra.
Striden höll på i två hela veckor. Till slut besegrades Csaba, hans mannar skingrades och det blev inte många kvar av hunnerna och inte av Attilas söner heller.
I detta fältslag, som hunnerna kallade för Krimhildes slag, rann också många germaners blod. Om germanerna inte skulle skämmas som de gör, utan skulle vara uppriktiga, då kunde de berätta att varken människa eller djur kunde under flera dagar dricka ur Duna, för sträckan från Szikambra till Potencia var översvämmad av allt blod.
Hjälten Csaba med femton tusen hun krigare flydde till Grekland. De stannade dock inte länge där, utan återvände till sina släktingar, till sin faders folk i Skyternas land.
Utöver dessa femton tusen blev tre tusen av hunnerna kvar och bosatte sig på Csigle ängen. De var så rädda för de västliga folkens hämnd, att de från denna tid vågade inte kalla sig för hunner, utan de kallade sig för ”székely” och efter en tid flyttade de till den östra delen av Ungern (Transylvanien).
Székelys som är hunnernas avkomlingar, blandar sig inte med andra folkslag, har mycket strikta vanor. De är mycket annorlunda än ungrarna. De har ännu inte glömt de skytiska bokstäverna, dessa snidar de in i käppar och använder gärna dem.
Tiden gick, hun krigarna vilade i sina gravar, nu var det deras barnbarn som bar vapnen. Då hände det, att grannfolken kom med en stor här och anföll székely folket. Striden pågick till sena natten, och székely folket höll på att bli utrotad, men då hände det ett under. På Vintergatan, som sedan dess de kallar för Härarnas Väg, visade sig en trupp till häst. Truppen leddes av hjälten Csaba, som väckte de dödas själar till strid. Denna trupp steg ner från himmelen och sopade bort fienden, för att sedan utan att yppa ett ord återvände han med sin trupp till himmelen längs Härarnas Väg.
Székely folket bevakade troget Erdélys (Transylvanien) gränser. När de hörde att ungrarna begav sig från Skyternas land för att bosätta sig i Pannonia, då gick de med glädje för att möta dem. Ungrarna blev mycket glada och överlät Erdély till székely folket, för att de skulle vakta och förvalta området.
Attilas söner
Efter Kézai Simons krönika samt en folklegend från székely-landet
När Attila dog, blev de västliga folken ännu mer rädda, för nu fruktade de Attilas söner. Attila hade så många söner som ett folk, man kunde inte räkna dem till antalet. De flesta trodde att en av hans söner skulle efterträda honom.
Men de listiga germanska hövdingarna, speciellt Detre från Verona och hans kumpaner lyckades med intriger vända Attilas söner mot varandra.
De germanska hövdingarna tog parti för Aladár, för han härstammade från Krimhilda som var en germansk hövdinge kvinna.
Hunnerna ställde sig på Csabas sida, hans mor var den grekiske kejsarens dotter.
Bägge pojkarna ville regera: till slut drog de svärd mot varandra. Vid första sammandrabbningen segrade Csaba.
Då samlade Aladár en stor här, och anföll Csabas folk utanför Szikambra.
Striden höll på i två hela veckor. Till slut besegrades Csaba, hans mannar skingrades och det blev inte många kvar av hunnerna och inte av Attilas söner heller.
I detta fältslag, som hunnerna kallade för Krimhildes slag, rann också många germaners blod. Om germanerna inte skulle skämmas som de gör, utan skulle vara uppriktiga, då kunde de berätta att varken människa eller djur kunde under flera dagar dricka ur Duna, för sträckan från Szikambra till Potencia var översvämmad av allt blod.
Hjälten Csaba med femton tusen hun krigare flydde till Grekland. De stannade dock inte länge där, utan återvände till sina släktingar, till sin faders folk i Skyternas land.
Utöver dessa femton tusen blev tre tusen av hunnerna kvar och bosatte sig på Csigle ängen. De var så rädda för de västliga folkens hämnd, att de från denna tid vågade inte kalla sig för hunner, utan de kallade sig för ”székely” och efter en tid flyttade de till den östra delen av Ungern (Transylvanien).
Székelys som är hunnernas avkomlingar, blandar sig inte med andra folkslag, har mycket strikta vanor. De är mycket annorlunda än ungrarna. De har ännu inte glömt de skytiska bokstäverna, dessa snidar de in i käppar och använder gärna dem.
Tiden gick, hun krigarna vilade i sina gravar, nu var det deras barnbarn som bar vapnen. Då hände det, att grannfolken kom med en stor här och anföll székely folket. Striden pågick till sena natten, och székely folket höll på att bli utrotad, men då hände det ett under. På Vintergatan, som sedan dess de kallar för Härarnas Väg, visade sig en trupp till häst. Truppen leddes av hjälten Csaba, som väckte de dödas själar till strid. Denna trupp steg ner från himmelen och sopade bort fienden, för att sedan utan att yppa ett ord återvände han med sin trupp till himmelen längs Härarnas Väg.
Székely folket bevakade troget Erdélys (Transylvanien) gränser. När de hörde att ungrarna begav sig från Skyternas land för att bosätta sig i Pannonia, då gick de med glädje för att möta dem. Ungrarna blev mycket glada och överlät Erdély till székely folket, för att de skulle vakta och förvalta området.
Attilas död och begravning
© Etelka Svensson
Attilas död och begravning
Enligt krönikan av Jordanes
Hunnernas lysande stjärna, Guds piska, Attila som hotade hela världen dog plötsligt, oväntat i mitten av sitt liv.
Kungens död fyllde hunnernas hjärta med sorg. Fiendens rädsla blev inte mindre eftersom nu fruktade de hans son.
När sorgetiden efter drottning Rékas död var över, skulle Attila träda i äktenskap med en skön flicka vid namn Ildiko. Med stor glädje anordnade de bröllopet. Attila mot sin vana drack mycket, för han var mycket glad.
När de skulle gå till sängs fick han en stark näsblödning, la sig på rygg, och han kvävdes av sitt blod. Så dog han den hjältemodige krigaren i säng.
Nästa morgon väntade tjänarna att kungen skulle komma ut, men när det inte blev så, då anade de oråd, rusade in och fann Attila död i sin säng. Ildiko var i sin säng och grät under täcket.
Vitézerna kom en efter en för att ta farväl av hunnernas stjärna, Guds piska. De grät inte, men klippte sitt hår, skar sig i ansiktet och sörjde kungen med sitt blod. Ett himmelskt tecken visade också kungens död. Kejsar Martinus, Österns härskare hade en dröm och i den bröts Attilas pil. Av det förstod han att hunnernas konung, romarnas främste fiende, var död.
Efter det tvättade de omsorgsfullt Attilas kropp, klädde på honom och placerade honom i tält av siden på en öppen äng.
Hunnerna hoppade upp på hästrygg och red runt på platsen där tältet stod. Under ritten deklamerade de sorgesånger.
De begrät honom under det att de sjöng gråtsånger. Sedan med en festmåltid tog de farväl av Attila. De åt och drack mycket: sorgen kopplade de ihop med glädjen.
De begravde Attila under nattens hemlighet. Gömde honom i jordens djup. Hans vapen och skatter lade de ner bredvid honom.
Den första kistan var av guld, den andra av silver och den tredje av järn. Det symboliserade att Attila besegrade världens alla folk, och vann världens all pompa och ståt.
När slavarna öste igen graven, omringades de av en grupp pilskjutare och de avrättades. På det viset dödades alla som kände till gravens plats och så träffades de med personen som de var med om att begrava.
Ingen har kunnat hitta Attilas grav, så fick hun konungen en tyst viloplats.
Attilas död och begravning
Enligt krönikan av Jordanes
Hunnernas lysande stjärna, Guds piska, Attila som hotade hela världen dog plötsligt, oväntat i mitten av sitt liv.
Kungens död fyllde hunnernas hjärta med sorg. Fiendens rädsla blev inte mindre eftersom nu fruktade de hans son.
När sorgetiden efter drottning Rékas död var över, skulle Attila träda i äktenskap med en skön flicka vid namn Ildiko. Med stor glädje anordnade de bröllopet. Attila mot sin vana drack mycket, för han var mycket glad.
När de skulle gå till sängs fick han en stark näsblödning, la sig på rygg, och han kvävdes av sitt blod. Så dog han den hjältemodige krigaren i säng.
Nästa morgon väntade tjänarna att kungen skulle komma ut, men när det inte blev så, då anade de oråd, rusade in och fann Attila död i sin säng. Ildiko var i sin säng och grät under täcket.
Vitézerna kom en efter en för att ta farväl av hunnernas stjärna, Guds piska. De grät inte, men klippte sitt hår, skar sig i ansiktet och sörjde kungen med sitt blod. Ett himmelskt tecken visade också kungens död. Kejsar Martinus, Österns härskare hade en dröm och i den bröts Attilas pil. Av det förstod han att hunnernas konung, romarnas främste fiende, var död.
Efter det tvättade de omsorgsfullt Attilas kropp, klädde på honom och placerade honom i tält av siden på en öppen äng.
Hunnerna hoppade upp på hästrygg och red runt på platsen där tältet stod. Under ritten deklamerade de sorgesånger.
De begrät honom under det att de sjöng gråtsånger. Sedan med en festmåltid tog de farväl av Attila. De åt och drack mycket: sorgen kopplade de ihop med glädjen.
De begravde Attila under nattens hemlighet. Gömde honom i jordens djup. Hans vapen och skatter lade de ner bredvid honom.
Den första kistan var av guld, den andra av silver och den tredje av järn. Det symboliserade att Attila besegrade världens alla folk, och vann världens all pompa och ståt.
När slavarna öste igen graven, omringades de av en grupp pilskjutare och de avrättades. På det viset dödades alla som kände till gravens plats och så träffades de med personen som de var med om att begrava.
Ingen har kunnat hitta Attilas grav, så fick hun konungen en tyst viloplats.
Attilas gisslan
© Etelka Svensson
Attilas gisslan
Efter Walter från Aquitanien
En gång startar Attila, Guds starka piska, helt plötsligt ett krig. Han plockar ihop tälten och tågar mot Rhen. Där han drar förbi, hörs ett mäktigt buller av hästarnas hovar.
Ghibik, den frankiske kungen, anar inte att hotet närmar sig. Han firar i staden Worms/(stad vid Rhen i Burgundien), sin sons, Günthers födelsedag. Hela landet firar, när plötsligtett rykte sprids: att en stor armé som har så många krigare som stjärnor på himmelen och är så tät som gruskornen längs Rhens strand, är i antågande.
Frankerna blir rädda, kungen håller genast rådslag med sina fältherrar.
- Vad är att göra, mina goda hjältar? – frågar kungen.
- Vi måste erbjuda fred – säger alla enhälligt.
- Om Attila, Guds piska räcker fram sin hand, då får vi också räcka fram vår mot honom. Vi ger honom gisslan, och betalar skatt. Det är bättre att ge efter, än att vi riskerar våra liv, vårt fosterland, våra fruar och våra barn.
Kung Ghibik var av samma åsikt som sina mannar. Han gick för att möta Attila med dyrbara gåvor och förnäma gisslan för att vinna Attilas välvilja. Bland gisslan var även Hagen som härstammade av trojanskt blod.
Attila tog emot presenterna och likaså gisslan ynnestfullt, fromt och tågade bort från frankernas jord. Nu gick han österut mot burgundernas land.
I Burgundien härskade vid denna tid Herrik, den hjältemodige konungen, vars dotter Hildegunde var en enastående skönhet och kallades för Burgundiens pärla.
Kung Herrik uppehöll sig i staden Chalon, när hun truppen vecklade sig ut vid floden Saône.
Jorden kved under hästarnas hovar, bröstvärnens skrammel ekade i luften, det hela var som fjärran åska av ett oväder. Ängen var som en skog av lansar, de sände ut blixtar. Så strålar Solen, när den reser sig ur havet på morgonen.
När vakterna på Chalons murar ser dammolnen, ropar de förtvivlat:
- Fienden kommer ! Stäng portarna !
Genast samlas burgunderna till rådslag och konungen börjar tala på följande sätt:
- Ni vet mycket väl vad som hände med frankerna. Om det hjältemodiga folket gav efter, varför skulle inte vi också göra så? Jag överlämnar alla skatter till Attila, men min enda dotter behåller jag, för jag är mer rädd om henne än om mina egna ögon, hon är min ögonsten. Men om det skulle visa sig, att det behövdes så skulle jag överlämna även henne som gisslan, bara jag kan rädda burgundernas land.
Konung Herrik skickar genast sändebud till Attila, och dessa tolkar gärna burgund konungens budskap.
Hun konungen tar emot dem ynnestfullt som han alltid brukar göra och säger till dem:
- Jag föredrar fredsförbund hellre än sammandrabbning. Hunnerna vill härska med fred inte med vapen. Vi griper till vapen endast om någon sätter sig till motvärn. Alltså om er konung kommer till mig med ett godtagbart fredsförslag, då går jag med på fred.
När kung Herrik fick detta budskap, plockade han ihop alla sina skatter, sin dotter satte han i en paradvagn och begav sig till Attilas läger. Där skildes han från sina skatter med lätt hjärta, men över dottern fällde han många tårar. Med gråt tog han avsked av henne: den sköna Hildegunde blev kvar i Attilas läger och blev hans gisslan. Så hamnade Burgundiens pärla i förvisning.
Efter det tågade kung Attila, Guds piska in i aquitaners land/västgoters land. Kung Alfer följer burgundernas och frankernas exempel, går Attila till mötes, överlämnar sina skatter och även sin son, Walter som gisslan.
Vem skulle ha trott, att hjälten Walter och den sköna Hildegunde, som var förlovade med varandra, för de två konungarna lovade att gifta ihop sina barn, skulle träffa varandra just i Attilas läger? Och när de träffades blev de genast förälskade.
Attila ger tecken att ge sig av. Hun truppen begynner färden med glatt mod, de har massor med skatter och dessutom tre gisslan med kungligt blod: Hagen, Walter och Hildegunde.
Attila satte stort värde i att ha dessa tre som gisslan: han lärde de två ynglingarna att hantera lans och pil, dessutom inbjöd han utländska pedagoger för att inviga dem i vetenskapen också. Hun drottningen, Ospiru tog hand om Hildegunde och behandlade henne som om hon skulle vart hennes egen dotter. Hon överlät hela palatset, och till och med skattkammarens nycklar gav han till henne.
Tiden gick, och när kung Ghibik dog, tyckte vitéz Hagen att han fick nog av att vara gisslan och han helt enkelt flydde från hunnernas land.
Kung Attila blev djupt skakad av det, men visade inte sin sorg, utan kallade vitéz Walter till sig och sade honom:
- Min käre son, jag är mån om din uppväxt, precis som om du skulle vara min egen son. Jag har utvalt den rikaste, duktigaste hun vitéz´s dotter åt dig, du kan bli lycklig och rik i mitt rike.
På det svarade Walter listigt:
- Min herre, konung, vad skulle jag göra med rikedomen? Jag skulle bli tvungen att bygga hyddor och sörja för betjänter och trälar. Vad skulle jag göra med en kvinna? Även henne måste jag sörja för och till det blir det barn . Min käre konung, käre far, ge mig inte ett sådant ok! Jag har inget annat mål än att kämpa för och åt dig och att tjäna dig!
Vitéz Walter vilseledde Attila, för han älskade Hildegunde och glömde inte att deras fäder förlovade dem för länge sedan. Han lade märke till att hun konungen kastade ögon på Hildegunde, därför var han tvungen att ta till list.
Snart blev det återigen fälttåg, och vitéz Walter självklart följde med Attila. I detta slag kämpade vitéz Walter så modigt att han vann helt Attilas hjärta. När de kom hem från slaget, tog Walter Hildegunde till ett tomt och undanskymt tält och sade till henne:
- Nu har vi fått nog av gisslan tillvaron, nog av träldom, om en vecka ger vi oss av hem. Där gifter vi oss och vi skall bli lyckliga.
- Må det ske så – sade Hildegunde.
- Det kommer att bli så, om du gör som jag säger – svarade vitéz Walter och sedan invigde den sköna Hildegunde i sina planer.
Han sade följande: - Min käraste, lyssna noga ! Du har hand om skattkammarens nycklar, ta ut ett av hans harnesk/ hjälm och pansarskjorta och leta reda på två små lådor, dem skall du fylla med armband och andra juveler. Skaffa också fiskekrokar, för den långa vägen måste vi leva på fisk och fågel. Om en vecka börjar vi färden. Under denna tid förbereder jag en stor fest, där jag kommer att supa ner hunnerna till medvetslöshet. Men var rädd om dig, drick bara för att släcka din törst.
Så blev det också som Walter planerade.
På den överdådliga festen flöt vinet utan avbrott. Walter fyllde på på nytt, betjänterna rusade omkring med vinkannorna, alla hun vitézer blev så fulla, att de längre inte visste vad de hette. Alla tungor snubblade, till och med de starkaste vitézer kunde inte längre stå på benen. Attila var också slocknad av för mycket vin. Walter hade kunnat tända på alla hus om han hade velat, så fulla var hunnerna.
I gryningen leder vitéz Walter fram sin främste stridshäst som han kallade för Leo efter lejon, det var nämligen en modig och stark häst. Han lastar de två små lådorna, surrar fast rejält, tar på sig två svärd: enligt hun sed:på vänster sida bär han ett tvåeggat, på högra sidan ett eneggat svärd. Han hjälper upp den sköna Hildegunde på hästen och de rider försiktigt osedda ut ur lägret .
Hunnerna börjar först vid middagstiden att komma till sans. Attila kallar genast på sin älskade, trogne Walter, men ingen kommer och ingen svarar. Hun drottningen söker efter Hildegunde, och när hon inte finner henne, brister hon ut i förtvivlad gråt. Hon ropar ut sin sorg:
- Oh, denna fördömda fest ! Vitéz Walter, hunnernas stolhet har rymt och tog med sig också min käraste dotter, Hildegunde !
Attilas vrede känner ingen gräns: han river sin mantel, springer av och an som ett skadat lejon. Hans tankar svävar hit och dit, hans huvud behärskas av förirrade tankar, han är som en uppriven strand som piskas av havets starka vågor. Till slut sansar han sig, kallar sina närmaste till sig och ropar till dem:
- Efter dem ! Efter dem ! Man måste ta dem tillbaka ! Ta Walter tillbaka som en hund: på koppel ! Den som överlämnar honom till mig, kommer att bli svept i guld, den skall jag begrava i guld…
Genast hoppade tolv vitézer upp på hästrygg och gav sig av i snabb ritt efter Walter.
När vitéz Walter fick syn på hunnerna, vände han sig om med sin häst Leo och med tre slag dödade han tre av hun vitézer.
Då vände sig de andra om och snabbt kom de tillbaka till Attilas hov.
Färden varade i två veckdor: vitéz Walter undvek alla byar, alla bebyggelser, där han fann en å kastade han sin krok i vattnet, där han såg en fågel kastade han sin pil efter den och på det viset klarade de födan.
Till slut efter mycket äventyrligheter kom de hem och fick reda på att kung Alfer var död och landet väntade på vitéz Walter för att kröna honom till kung.
Så blev också och den sköna Hildegunde blev det aquitanska folkets drottning.
Deras lycka varade dock inte länge.
Attila anföll dem och med sin starka trupp förstörde han deras land.
Vitéz Walter samlade ihop sina krigare, men han var i starkt underläge och utgången var given. Han kämpade tappert, till slut stod han öga mot öga med vitéz Dietlieb: ingen backade av dem, de stötte sina svärd i varandra och föll ner döda från hästryggen.
Den sköna Hildegunde kom åter till Attilas hov och där levde hon i djup sorg som ung änka .
Några påstår att Attila tvingade henne till äktenskap, men Hildegunde dödade honom med sin dolk.
Attilas gisslan
Efter Walter från Aquitanien
En gång startar Attila, Guds starka piska, helt plötsligt ett krig. Han plockar ihop tälten och tågar mot Rhen. Där han drar förbi, hörs ett mäktigt buller av hästarnas hovar.
Ghibik, den frankiske kungen, anar inte att hotet närmar sig. Han firar i staden Worms/(stad vid Rhen i Burgundien), sin sons, Günthers födelsedag. Hela landet firar, när plötsligtett rykte sprids: att en stor armé som har så många krigare som stjärnor på himmelen och är så tät som gruskornen längs Rhens strand, är i antågande.
Frankerna blir rädda, kungen håller genast rådslag med sina fältherrar.
- Vad är att göra, mina goda hjältar? – frågar kungen.
- Vi måste erbjuda fred – säger alla enhälligt.
- Om Attila, Guds piska räcker fram sin hand, då får vi också räcka fram vår mot honom. Vi ger honom gisslan, och betalar skatt. Det är bättre att ge efter, än att vi riskerar våra liv, vårt fosterland, våra fruar och våra barn.
Kung Ghibik var av samma åsikt som sina mannar. Han gick för att möta Attila med dyrbara gåvor och förnäma gisslan för att vinna Attilas välvilja. Bland gisslan var även Hagen som härstammade av trojanskt blod.
Attila tog emot presenterna och likaså gisslan ynnestfullt, fromt och tågade bort från frankernas jord. Nu gick han österut mot burgundernas land.
I Burgundien härskade vid denna tid Herrik, den hjältemodige konungen, vars dotter Hildegunde var en enastående skönhet och kallades för Burgundiens pärla.
Kung Herrik uppehöll sig i staden Chalon, när hun truppen vecklade sig ut vid floden Saône.
Jorden kved under hästarnas hovar, bröstvärnens skrammel ekade i luften, det hela var som fjärran åska av ett oväder. Ängen var som en skog av lansar, de sände ut blixtar. Så strålar Solen, när den reser sig ur havet på morgonen.
När vakterna på Chalons murar ser dammolnen, ropar de förtvivlat:
- Fienden kommer ! Stäng portarna !
Genast samlas burgunderna till rådslag och konungen börjar tala på följande sätt:
- Ni vet mycket väl vad som hände med frankerna. Om det hjältemodiga folket gav efter, varför skulle inte vi också göra så? Jag överlämnar alla skatter till Attila, men min enda dotter behåller jag, för jag är mer rädd om henne än om mina egna ögon, hon är min ögonsten. Men om det skulle visa sig, att det behövdes så skulle jag överlämna även henne som gisslan, bara jag kan rädda burgundernas land.
Konung Herrik skickar genast sändebud till Attila, och dessa tolkar gärna burgund konungens budskap.
Hun konungen tar emot dem ynnestfullt som han alltid brukar göra och säger till dem:
- Jag föredrar fredsförbund hellre än sammandrabbning. Hunnerna vill härska med fred inte med vapen. Vi griper till vapen endast om någon sätter sig till motvärn. Alltså om er konung kommer till mig med ett godtagbart fredsförslag, då går jag med på fred.
När kung Herrik fick detta budskap, plockade han ihop alla sina skatter, sin dotter satte han i en paradvagn och begav sig till Attilas läger. Där skildes han från sina skatter med lätt hjärta, men över dottern fällde han många tårar. Med gråt tog han avsked av henne: den sköna Hildegunde blev kvar i Attilas läger och blev hans gisslan. Så hamnade Burgundiens pärla i förvisning.
Efter det tågade kung Attila, Guds piska in i aquitaners land/västgoters land. Kung Alfer följer burgundernas och frankernas exempel, går Attila till mötes, överlämnar sina skatter och även sin son, Walter som gisslan.
Vem skulle ha trott, att hjälten Walter och den sköna Hildegunde, som var förlovade med varandra, för de två konungarna lovade att gifta ihop sina barn, skulle träffa varandra just i Attilas läger? Och när de träffades blev de genast förälskade.
Attila ger tecken att ge sig av. Hun truppen begynner färden med glatt mod, de har massor med skatter och dessutom tre gisslan med kungligt blod: Hagen, Walter och Hildegunde.
Attila satte stort värde i att ha dessa tre som gisslan: han lärde de två ynglingarna att hantera lans och pil, dessutom inbjöd han utländska pedagoger för att inviga dem i vetenskapen också. Hun drottningen, Ospiru tog hand om Hildegunde och behandlade henne som om hon skulle vart hennes egen dotter. Hon överlät hela palatset, och till och med skattkammarens nycklar gav han till henne.
Tiden gick, och när kung Ghibik dog, tyckte vitéz Hagen att han fick nog av att vara gisslan och han helt enkelt flydde från hunnernas land.
Kung Attila blev djupt skakad av det, men visade inte sin sorg, utan kallade vitéz Walter till sig och sade honom:
- Min käre son, jag är mån om din uppväxt, precis som om du skulle vara min egen son. Jag har utvalt den rikaste, duktigaste hun vitéz´s dotter åt dig, du kan bli lycklig och rik i mitt rike.
På det svarade Walter listigt:
- Min herre, konung, vad skulle jag göra med rikedomen? Jag skulle bli tvungen att bygga hyddor och sörja för betjänter och trälar. Vad skulle jag göra med en kvinna? Även henne måste jag sörja för och till det blir det barn . Min käre konung, käre far, ge mig inte ett sådant ok! Jag har inget annat mål än att kämpa för och åt dig och att tjäna dig!
Vitéz Walter vilseledde Attila, för han älskade Hildegunde och glömde inte att deras fäder förlovade dem för länge sedan. Han lade märke till att hun konungen kastade ögon på Hildegunde, därför var han tvungen att ta till list.
Snart blev det återigen fälttåg, och vitéz Walter självklart följde med Attila. I detta slag kämpade vitéz Walter så modigt att han vann helt Attilas hjärta. När de kom hem från slaget, tog Walter Hildegunde till ett tomt och undanskymt tält och sade till henne:
- Nu har vi fått nog av gisslan tillvaron, nog av träldom, om en vecka ger vi oss av hem. Där gifter vi oss och vi skall bli lyckliga.
- Må det ske så – sade Hildegunde.
- Det kommer att bli så, om du gör som jag säger – svarade vitéz Walter och sedan invigde den sköna Hildegunde i sina planer.
Han sade följande: - Min käraste, lyssna noga ! Du har hand om skattkammarens nycklar, ta ut ett av hans harnesk/ hjälm och pansarskjorta och leta reda på två små lådor, dem skall du fylla med armband och andra juveler. Skaffa också fiskekrokar, för den långa vägen måste vi leva på fisk och fågel. Om en vecka börjar vi färden. Under denna tid förbereder jag en stor fest, där jag kommer att supa ner hunnerna till medvetslöshet. Men var rädd om dig, drick bara för att släcka din törst.
Så blev det också som Walter planerade.
På den överdådliga festen flöt vinet utan avbrott. Walter fyllde på på nytt, betjänterna rusade omkring med vinkannorna, alla hun vitézer blev så fulla, att de längre inte visste vad de hette. Alla tungor snubblade, till och med de starkaste vitézer kunde inte längre stå på benen. Attila var också slocknad av för mycket vin. Walter hade kunnat tända på alla hus om han hade velat, så fulla var hunnerna.
I gryningen leder vitéz Walter fram sin främste stridshäst som han kallade för Leo efter lejon, det var nämligen en modig och stark häst. Han lastar de två små lådorna, surrar fast rejält, tar på sig två svärd: enligt hun sed:på vänster sida bär han ett tvåeggat, på högra sidan ett eneggat svärd. Han hjälper upp den sköna Hildegunde på hästen och de rider försiktigt osedda ut ur lägret .
Hunnerna börjar först vid middagstiden att komma till sans. Attila kallar genast på sin älskade, trogne Walter, men ingen kommer och ingen svarar. Hun drottningen söker efter Hildegunde, och när hon inte finner henne, brister hon ut i förtvivlad gråt. Hon ropar ut sin sorg:
- Oh, denna fördömda fest ! Vitéz Walter, hunnernas stolhet har rymt och tog med sig också min käraste dotter, Hildegunde !
Attilas vrede känner ingen gräns: han river sin mantel, springer av och an som ett skadat lejon. Hans tankar svävar hit och dit, hans huvud behärskas av förirrade tankar, han är som en uppriven strand som piskas av havets starka vågor. Till slut sansar han sig, kallar sina närmaste till sig och ropar till dem:
- Efter dem ! Efter dem ! Man måste ta dem tillbaka ! Ta Walter tillbaka som en hund: på koppel ! Den som överlämnar honom till mig, kommer att bli svept i guld, den skall jag begrava i guld…
Genast hoppade tolv vitézer upp på hästrygg och gav sig av i snabb ritt efter Walter.
När vitéz Walter fick syn på hunnerna, vände han sig om med sin häst Leo och med tre slag dödade han tre av hun vitézer.
Då vände sig de andra om och snabbt kom de tillbaka till Attilas hov.
Färden varade i två veckdor: vitéz Walter undvek alla byar, alla bebyggelser, där han fann en å kastade han sin krok i vattnet, där han såg en fågel kastade han sin pil efter den och på det viset klarade de födan.
Till slut efter mycket äventyrligheter kom de hem och fick reda på att kung Alfer var död och landet väntade på vitéz Walter för att kröna honom till kung.
Så blev också och den sköna Hildegunde blev det aquitanska folkets drottning.
Deras lycka varade dock inte länge.
Attila anföll dem och med sin starka trupp förstörde han deras land.
Vitéz Walter samlade ihop sina krigare, men han var i starkt underläge och utgången var given. Han kämpade tappert, till slut stod han öga mot öga med vitéz Dietlieb: ingen backade av dem, de stötte sina svärd i varandra och föll ner döda från hästryggen.
Den sköna Hildegunde kom åter till Attilas hov och där levde hon i djup sorg som ung änka .
Några påstår att Attila tvingade henne till äktenskap, men Hildegunde dödade honom med sin dolk.
Attilas fälttåg år 451
© Etelka Svensson
Attilas fälttåg 451
Efter Jordanes, Callimachus och Kézai Simon krönika.
När romarna efter slaget vid Cezumor blev tillintetgjorda, och spreds åt alla vädersträck, återvände Attila till sitt folks tält. Han stannade ett par dagar vid stranden av Tisza, och beslutade att i Szöny skulle anordnas en fest.
Till denna kom Detre från Verona och många andra germanska hövdingar också för att hedra hunnerna och Attila.
Då sade Detre att tidpunkten var mycket lämplig för att hun konungen skulle angripa det västliga riket
Attila lydde Detres råd, han inledde genast fälttåget. Med sin trupp lämnade han Szikambra. Han förslavade illirerna och fortsatte mot Rhen. Han erövrade flera länder och snart var han i närheten av Katalaunum/ är ett berömt slagfält vid floden Marne i distriktet Champagne i Frankrike.
Då Aëtius romersk härförare, som samlade tio västliga styrkor, kom honom till mötes och anföll oväntat hunnerna.
Attila skickade sändebud och bad Aëtius om vapenvila, för att kunna invänta de övriga hun styrkorna. Men Aëtius gav ingen vapenvila.
Inför slaget, fångade hunnerna i den närbelägna skogen en siare som hade gott rykte och förde honom till Attila som frågade honom:
- Vem ska bli segrare i slaget om Katalaunum?
Eremiten svarade:
- Du är Guds piska ! Du är den släggan med vilken Guds försyn drabbar världen. Men Gud kan krossa sitt hämnd verktyg, när han vill och svärdet kan han överlåta ur enas hand till det andras. Du ska veta: i slaget kommer romarna att besegra dig och genom det får du erfara en makt som inte kommer från jorden.
Då uppmanade Attila hun siarna, att även de skulle förutsäga framtiden.
Hun siarna, som följde sina förfäders seder, slaktade ett offerdjur, frilade benen från köttet och lade dem i elden, och när benen sprack i elden, lade de fram sina förutsägelser.
Deras spådom lät:
- Kung Attila i detta slag kommer inte att segra, men fiendens ledare kommer att stupa i strid.
Attila blev nöjd med spådomen, för han tolkade så att fältherren Aëtius kommer att dö, och det var nära nog en seger.
De två styrkorna ställde sig mot varandra i gryningen.
Attila stod i mitten av främste raden. Högervingen leddes av Ardarik, kung över gepidas/germanskt folkslag som kom från Vistula och bosatte sig vid Duna, vänsterflygeln leddes av Valamir, östgoternas kung.
Inför slaget för att uppmuntra sina mannar höll Attila ett tal till dem:
- Visa ert mod och styrkan hos era vapen ! Den som måste leva den blir inte träffad av något vapen, den som måste dö, dör även om han tvekar och är overksam.
Jag svingar den första lansen, den som tvekar när Attila strider är dödens !
Det fanns en kulle på fältets mitt och bägge styrkorna ville inta den.
De sammandrabbade, Attila bröt igenom alanernas /( alaner: folkslag av iranskt ursprung, de blev fördrivna från Kaukasus av hunnerna) rader och slogs med västgoterna. Kung Teodorik dog, han var en av ledarna men Aëtius blev kvar i livet och han var romarnas främste fältherre.
Så stora styrkor hade aldrig tidigare drabbat samman, så skördade döden också som aldrig förr.
Det fanns en liten bäck mellan de två styrkorna och den var så liten att om ett hårstrå föll på dess yta förblev det alldeles stilla. Denna lilla bäck blev efter slaget en så stor flod av allt blod såväl från människor som djur, att den svepte med vagnar fulla med packningar och hästar med rustningar och flödet orsakade stora förluster hos bägge styrkorna.
Slaget vid Katalaunum mellan hunnerna och de västromerska styrkorna var det största slaget av alla.
Från denna dag växte kung Attilas anseende, men också hunnernas. Hela världen blev förskräckt .Flera länder erbjöd frivilligt en årlig skatt bara hunnerna skonade dem.
Tills Attila kämpade på västliga fälten, styrde hans bror de östliga områden. De delade riket med en rättvis gräns, men Buda brydde sig inte om den rättvisa gränsen, han gick över den och dessutom förstärkte han staden Szikambra och kallade den efter sitt eget namn för Òbuda.
När Attila fick höra det, tågade han med sin styrka till Szikambra och med sina egna händer dödade han sin bror . Budas lik kastade han i Duna och gav staden Szikambra sitt eget namn, Attilas stad.
Och riktigt, för germanerna, på Attilas befallning kallade staden för Etzelburg, men hunnerna brydde sig inte om det utan de kallar staden än i dag för Òbuda som den tidigare hette.
Efter det stannade Attila fem år i Szikambra, men hade vaktposter mot alla fyra vädersträck. Vakterna stod så långt ifrån varandra att de kunde vidarebefordra budskap genom att ropa till varandra.
Alla fyra grupper utgick från Szikambra, den första ända till Köln, och dag och natt vaktade de. Den andra till Litauen, den tredje till stranden av Don och den fjärde till staden Zára i Dalmatien.
Av dessa fyra kedjors varningsrop kunde hela världen höra vad Attila hade för sig, och i vilket läger han befann sig
Under fem år höll sig Attila i Szikambra, under dessa år rustade han sin trupp, vars tredje del dog i slaget vid Katalaunum. Sedan höll han en stor fest och med en väldig trupp tågade han ur Pannonien.
Med sina krigare översvämmade han Stajern, Karintien, och Dalmatien, för att vid staden Spalato/Split nå Adriatiska havets kust. Han erövrade varenda stad och by längs kusten. År 452 kom han till ett bergigt område, där han fick syn på staden Aquiléja och han blev betagen av dess väldighet. Han fann det mycket skamligt för att han ännu inte erövrat staden eftersom Longobarderna, som flydde från Pannonien och föraktade kung Attila med sina hunner, fann asyl just i denna stad.
Attila skickade sändebud och genom dem uppmanade han borgarna att lämna ut Longobarderna. När dessa nekade, då började han med olika verktyg att angripa staden. Han lyckades inte inta, därför hölls staden omringad i ett och ett halvt år.
Under denna tid gick Attila runt murarna, oftast ensam, utklädd för att ta reda på var det minsta motståndet var.
En gång en romersk vaktpost, som för övrigt ville så gärna ta en hun till fånga för att med tortyr få fram uppgifter om hunnernas avsikt, upptäckte den ensamvandrande kungen. Romarna visste inte, vem som var i annalkande. De sköt ? inte mot honom, för de ville ha en levande ”tunga”.
De romerska soldaterna gömde sig skickligt i diket runt muren och när Attila var alldeles framför dem, plötsligt hoppade de fram.
Attila tog ett blixtsnabbt språng och ställde sig vid den djupaste delen av diket för att ingen skulle kunna anfalla honom bakifrån, drog fram sitt svärd och ställde sig mittemot romarna.
Romarna vinkade och ropade högt:
- Lägg ifrån dig vapnet !
När Attila såg , att romarna inte anföll, tjoade till, hoppade fram och högg ihjäl två av fienden och med sitt svärd öppnade han väg åt sig, hoppade över planket och i snabbt språng återvände han till sitt läger.
Romarna berättade att i Attilas ögon brann en himmelsk låga, och det strålade en sådan energi som bara gudarna hade.
På grund av att slaget drog ut på tiden, var Attila tvungen, att ordna övervintring, därför bestämde han att i närheten av Aquiléja bygga en förstärkning. Problemet var att det var ett slätt område. Det fanns ingen kulle där. Därför lät Attila skapa ett berg: soldaterna i sina hjälmar och på sina sköldar fick samla ihop jord och under tre dagar, som om det skulle trollats fram, stod berget där. På detta berg lät Attila bygga staden,som än i dag kallas Udine. Det känner väl till hela Udines befolkning, och än i dag visar de det fyrkantiga tornet för de stirrande besökande: ” Se, där är Attilas torn !”
I ett och ett halvt år höll slaget på. Hunnerna förlorade hoppet, men kung Attila gav sig inte.
En dag, när han ånyo vandrade runt muren med siarna bredvid sig, vilkas ord han respekterade djupt, fick han plötsligt syn på en stork, som flög från havet mot staden. Den tog en runda över staden, slog sig ner på taket på ett palats, för där hade den sitt bo, men knappt att den satte sig flög den iväg med sin unge i näbben mot vassruggen vid stranden. Där lämnade första ungen och så återvände efter de andra och även sitt bo räddade den över till vassen.
Attila iakttog det noggrant, tänkte efter och sammankallade sina män och sade till dem:
- Se ! Denna stork känner på sig, att vi kommer att riva staden, därför flyr den för att inte gå under med dem som bor innanför muren. Därför i morgondagens fältslag skall ni slåss tappert, vi kommer att förstöra staden !
Efter det lät han hämta en murbräcka/en sorts maskin, men lyckades inte inta staden.
Till slut använde han sig av en szittya fint: han samlade in sina tio gånger hundratusen krigares sadel, de lades i en hög och tände på, det brann häftigt med lågor och rök. Muren sprack och tornet rasade ihop.
När borgarna såg det, blev de förskräckta, alla flydde ur staden och gömde sig på ön i havet. Avsikten var att de skulle stanna där för evigt, men de var så rädda för kung Attila att därifrån tågade de till Rialtos träskområde, där de än i dag bor.
Efter att Attila intog Aquiléja, tågade hun truppen vidare med stor ära och mycket dyrbarheter. Attila bestämde sig att angripa romerska väldets självaste hjärta, Rom och erövra det.
Men nu var krigarna utomordentligt trötta på alla strider, och också sjukdomar härjade bland dem, därför tågade de moloket mot Rom.
Befälhavarna mumlade sinsemellan:
- Det kommer att sluta illa. Vattengåten, Alarik också anföll Rom och efter att han intog staden dog han ganska snart.
Ingen vågade dock säga något inför Attila, därför var hun konungen redan vid Mantua. Han anade att sina mannar var stridströtta, och visste väl om sjukdomarna också, men sitt ord kunde han inte ta tillbaka. Han kunde inte stoppa fälttåget utan att skämmas.
När romarna hörde, att Attila, Guds piska med en stor trupp närmade sig staden, blev de skräckslagna. De höll genast rådslag och sände fredsbud honom till mötes. De bad om att skona den heliga staden. Sändebuden visade aktning och ära mot hun kungen, lovade årlig skatt om han lät bli att ofreda den heliga staden.
Attila som kände väl till sina mannars bekymmer, gick med på påvens fredsförslag.
Många påstår, att det hände en märklig sak.
Attila såg i syne, att högt ovanför påvens huvud stod två änglar med svärd och de viftade hotfullt mot honom. Attila blev rädd, därför antog han fredsförslaget.
Det som är säkert, att Attila skonade Rom och med sin ärorika trupp återvände till Pannonien.
Attilas fälttåg 451
Efter Jordanes, Callimachus och Kézai Simon krönika.
När romarna efter slaget vid Cezumor blev tillintetgjorda, och spreds åt alla vädersträck, återvände Attila till sitt folks tält. Han stannade ett par dagar vid stranden av Tisza, och beslutade att i Szöny skulle anordnas en fest.
Till denna kom Detre från Verona och många andra germanska hövdingar också för att hedra hunnerna och Attila.
Då sade Detre att tidpunkten var mycket lämplig för att hun konungen skulle angripa det västliga riket
Attila lydde Detres råd, han inledde genast fälttåget. Med sin trupp lämnade han Szikambra. Han förslavade illirerna och fortsatte mot Rhen. Han erövrade flera länder och snart var han i närheten av Katalaunum/ är ett berömt slagfält vid floden Marne i distriktet Champagne i Frankrike.
Då Aëtius romersk härförare, som samlade tio västliga styrkor, kom honom till mötes och anföll oväntat hunnerna.
Attila skickade sändebud och bad Aëtius om vapenvila, för att kunna invänta de övriga hun styrkorna. Men Aëtius gav ingen vapenvila.
Inför slaget, fångade hunnerna i den närbelägna skogen en siare som hade gott rykte och förde honom till Attila som frågade honom:
- Vem ska bli segrare i slaget om Katalaunum?
Eremiten svarade:
- Du är Guds piska ! Du är den släggan med vilken Guds försyn drabbar världen. Men Gud kan krossa sitt hämnd verktyg, när han vill och svärdet kan han överlåta ur enas hand till det andras. Du ska veta: i slaget kommer romarna att besegra dig och genom det får du erfara en makt som inte kommer från jorden.
Då uppmanade Attila hun siarna, att även de skulle förutsäga framtiden.
Hun siarna, som följde sina förfäders seder, slaktade ett offerdjur, frilade benen från köttet och lade dem i elden, och när benen sprack i elden, lade de fram sina förutsägelser.
Deras spådom lät:
- Kung Attila i detta slag kommer inte att segra, men fiendens ledare kommer att stupa i strid.
Attila blev nöjd med spådomen, för han tolkade så att fältherren Aëtius kommer att dö, och det var nära nog en seger.
De två styrkorna ställde sig mot varandra i gryningen.
Attila stod i mitten av främste raden. Högervingen leddes av Ardarik, kung över gepidas/germanskt folkslag som kom från Vistula och bosatte sig vid Duna, vänsterflygeln leddes av Valamir, östgoternas kung.
Inför slaget för att uppmuntra sina mannar höll Attila ett tal till dem:
- Visa ert mod och styrkan hos era vapen ! Den som måste leva den blir inte träffad av något vapen, den som måste dö, dör även om han tvekar och är overksam.
Jag svingar den första lansen, den som tvekar när Attila strider är dödens !
Det fanns en kulle på fältets mitt och bägge styrkorna ville inta den.
De sammandrabbade, Attila bröt igenom alanernas /( alaner: folkslag av iranskt ursprung, de blev fördrivna från Kaukasus av hunnerna) rader och slogs med västgoterna. Kung Teodorik dog, han var en av ledarna men Aëtius blev kvar i livet och han var romarnas främste fältherre.
Så stora styrkor hade aldrig tidigare drabbat samman, så skördade döden också som aldrig förr.
Det fanns en liten bäck mellan de två styrkorna och den var så liten att om ett hårstrå föll på dess yta förblev det alldeles stilla. Denna lilla bäck blev efter slaget en så stor flod av allt blod såväl från människor som djur, att den svepte med vagnar fulla med packningar och hästar med rustningar och flödet orsakade stora förluster hos bägge styrkorna.
Slaget vid Katalaunum mellan hunnerna och de västromerska styrkorna var det största slaget av alla.
Från denna dag växte kung Attilas anseende, men också hunnernas. Hela världen blev förskräckt .Flera länder erbjöd frivilligt en årlig skatt bara hunnerna skonade dem.
Tills Attila kämpade på västliga fälten, styrde hans bror de östliga områden. De delade riket med en rättvis gräns, men Buda brydde sig inte om den rättvisa gränsen, han gick över den och dessutom förstärkte han staden Szikambra och kallade den efter sitt eget namn för Òbuda.
När Attila fick höra det, tågade han med sin styrka till Szikambra och med sina egna händer dödade han sin bror . Budas lik kastade han i Duna och gav staden Szikambra sitt eget namn, Attilas stad.
Och riktigt, för germanerna, på Attilas befallning kallade staden för Etzelburg, men hunnerna brydde sig inte om det utan de kallar staden än i dag för Òbuda som den tidigare hette.
Efter det stannade Attila fem år i Szikambra, men hade vaktposter mot alla fyra vädersträck. Vakterna stod så långt ifrån varandra att de kunde vidarebefordra budskap genom att ropa till varandra.
Alla fyra grupper utgick från Szikambra, den första ända till Köln, och dag och natt vaktade de. Den andra till Litauen, den tredje till stranden av Don och den fjärde till staden Zára i Dalmatien.
Av dessa fyra kedjors varningsrop kunde hela världen höra vad Attila hade för sig, och i vilket läger han befann sig
Under fem år höll sig Attila i Szikambra, under dessa år rustade han sin trupp, vars tredje del dog i slaget vid Katalaunum. Sedan höll han en stor fest och med en väldig trupp tågade han ur Pannonien.
Med sina krigare översvämmade han Stajern, Karintien, och Dalmatien, för att vid staden Spalato/Split nå Adriatiska havets kust. Han erövrade varenda stad och by längs kusten. År 452 kom han till ett bergigt område, där han fick syn på staden Aquiléja och han blev betagen av dess väldighet. Han fann det mycket skamligt för att han ännu inte erövrat staden eftersom Longobarderna, som flydde från Pannonien och föraktade kung Attila med sina hunner, fann asyl just i denna stad.
Attila skickade sändebud och genom dem uppmanade han borgarna att lämna ut Longobarderna. När dessa nekade, då började han med olika verktyg att angripa staden. Han lyckades inte inta, därför hölls staden omringad i ett och ett halvt år.
Under denna tid gick Attila runt murarna, oftast ensam, utklädd för att ta reda på var det minsta motståndet var.
En gång en romersk vaktpost, som för övrigt ville så gärna ta en hun till fånga för att med tortyr få fram uppgifter om hunnernas avsikt, upptäckte den ensamvandrande kungen. Romarna visste inte, vem som var i annalkande. De sköt ? inte mot honom, för de ville ha en levande ”tunga”.
De romerska soldaterna gömde sig skickligt i diket runt muren och när Attila var alldeles framför dem, plötsligt hoppade de fram.
Attila tog ett blixtsnabbt språng och ställde sig vid den djupaste delen av diket för att ingen skulle kunna anfalla honom bakifrån, drog fram sitt svärd och ställde sig mittemot romarna.
Romarna vinkade och ropade högt:
- Lägg ifrån dig vapnet !
När Attila såg , att romarna inte anföll, tjoade till, hoppade fram och högg ihjäl två av fienden och med sitt svärd öppnade han väg åt sig, hoppade över planket och i snabbt språng återvände han till sitt läger.
Romarna berättade att i Attilas ögon brann en himmelsk låga, och det strålade en sådan energi som bara gudarna hade.
På grund av att slaget drog ut på tiden, var Attila tvungen, att ordna övervintring, därför bestämde han att i närheten av Aquiléja bygga en förstärkning. Problemet var att det var ett slätt område. Det fanns ingen kulle där. Därför lät Attila skapa ett berg: soldaterna i sina hjälmar och på sina sköldar fick samla ihop jord och under tre dagar, som om det skulle trollats fram, stod berget där. På detta berg lät Attila bygga staden,som än i dag kallas Udine. Det känner väl till hela Udines befolkning, och än i dag visar de det fyrkantiga tornet för de stirrande besökande: ” Se, där är Attilas torn !”
I ett och ett halvt år höll slaget på. Hunnerna förlorade hoppet, men kung Attila gav sig inte.
En dag, när han ånyo vandrade runt muren med siarna bredvid sig, vilkas ord han respekterade djupt, fick han plötsligt syn på en stork, som flög från havet mot staden. Den tog en runda över staden, slog sig ner på taket på ett palats, för där hade den sitt bo, men knappt att den satte sig flög den iväg med sin unge i näbben mot vassruggen vid stranden. Där lämnade första ungen och så återvände efter de andra och även sitt bo räddade den över till vassen.
Attila iakttog det noggrant, tänkte efter och sammankallade sina män och sade till dem:
- Se ! Denna stork känner på sig, att vi kommer att riva staden, därför flyr den för att inte gå under med dem som bor innanför muren. Därför i morgondagens fältslag skall ni slåss tappert, vi kommer att förstöra staden !
Efter det lät han hämta en murbräcka/en sorts maskin, men lyckades inte inta staden.
Till slut använde han sig av en szittya fint: han samlade in sina tio gånger hundratusen krigares sadel, de lades i en hög och tände på, det brann häftigt med lågor och rök. Muren sprack och tornet rasade ihop.
När borgarna såg det, blev de förskräckta, alla flydde ur staden och gömde sig på ön i havet. Avsikten var att de skulle stanna där för evigt, men de var så rädda för kung Attila att därifrån tågade de till Rialtos träskområde, där de än i dag bor.
Efter att Attila intog Aquiléja, tågade hun truppen vidare med stor ära och mycket dyrbarheter. Attila bestämde sig att angripa romerska väldets självaste hjärta, Rom och erövra det.
Men nu var krigarna utomordentligt trötta på alla strider, och också sjukdomar härjade bland dem, därför tågade de moloket mot Rom.
Befälhavarna mumlade sinsemellan:
- Det kommer att sluta illa. Vattengåten, Alarik också anföll Rom och efter att han intog staden dog han ganska snart.
Ingen vågade dock säga något inför Attila, därför var hun konungen redan vid Mantua. Han anade att sina mannar var stridströtta, och visste väl om sjukdomarna också, men sitt ord kunde han inte ta tillbaka. Han kunde inte stoppa fälttåget utan att skämmas.
När romarna hörde, att Attila, Guds piska med en stor trupp närmade sig staden, blev de skräckslagna. De höll genast rådslag och sände fredsbud honom till mötes. De bad om att skona den heliga staden. Sändebuden visade aktning och ära mot hun kungen, lovade årlig skatt om han lät bli att ofreda den heliga staden.
Attila som kände väl till sina mannars bekymmer, gick med på påvens fredsförslag.
Många påstår, att det hände en märklig sak.
Attila såg i syne, att högt ovanför påvens huvud stod två änglar med svärd och de viftade hotfullt mot honom. Attila blev rädd, därför antog han fredsförslaget.
Det som är säkert, att Attila skonade Rom och med sin ärorika trupp återvände till Pannonien.
Attilas gästabud efter Priszkosz retor
© Etelka Svensson
Attilas gästabud
Efter Priszkosz retor
Efter lång vandring och äventyrligheter kom den romerska gruppen av sändebud till Erdély/Transsylvanien. Där träffade de kung Attila och hans mannar och sändebuden förenade sig med dem.Tillsammans red de fram mot floden Tisza.
Snart kom de till en by, där Attilas hustru, drottning Reka hade ett vackert hus. Även några hun vitéz/krigare hade låtit bygga sig hus där, Onégésziosz` hus var det vackraste av dem.
När Attila med följe nådde byn, kom en hop unga flickor fram för att möta honom. Flickorna kom i rad, över deras huvuden svävade en vid snövit slöja, som bars upp av medföljande kvinnor på bägge sidor om. Slöjan var så lång att sju-åtta flickor fanns under den. Flickorna sjöng szittya-sånger och på det viset hälsade de den hemvändande konungen.
Attila kom i sakta mak. När han kom fram till Onégésziosz´ hus, stoppade denne sin häst, för hans hustru och betjänter bjöd på mat och dryck.
Hunkonungen steg inte av sin häst, utan tog emot förtäringen på hästrygg. Förtäringen serverades på ett litet silverbord. Bordet hölls upp av kungens betjänter. Attila drack ur kalken, som Onégésziosz´ hustru räckte fram, sedan satte sin häst i gång för att fortsätta mot sitt eget hus som stod på höjden av kullen.
Medan sändebuden väntade på audiens, bad Priszkosz om att få träffa drottning Reka, för han hade present med sig till henne.
Då blev han ledd till drottningens hus. Huset var byggt av trä, hade snidade bjälkar som hölls upp av stora stolpar. Bräderna var skickligt hoppassade med varandra.
När Priszkosz steg in, böjde han sig framför drottningen, sedan tittade han runt. Drottning Rèka satt på en mjuk rygglös kanapé. Golvet täcktes av yllemattor och man fick gå på dem. Det fanns många tjänare och slavar i rummet. Tjänarna satt på golvet mittemot drottningen och de broderade med färgade garn på hun vitézers/krigarnas suba, som är en mantel som är gjord av fårskinn och oftast utan ärmar.
Då steg Priszkosz fram, återigen böjde han sig och överlämnade presenten.
Drottningen tog emot, tittade på honom och nickade fromt. Sa inte ett ord, därför sa tolken heller ingenting. Därefter böjde sig Priszkosz igen och avlägsnade sig utan att säga ett ord.
När Priszkosz kom tillbaka till tältet, som blev utvalt för sändebuden, väntade honom redan en hälsning. Det var Attila som meddelade de romerska sändebuden att:
- Ni är bjudna på gästabud hos Attila. Det börjar klockan nio.
Det var det enda som sades.
Sändebuden kom i överenskommen tid och snart stod de framme inför Attila.
Det kom betjänter med drycker in i tältet. Var och en av sändebuden fick en kalk, för att de skulle hälsa kungen. De gjorde så, svepte i sig ända till botten och satte sig på de framtagna stolarna. Stolar fanns det gott om.
Attila satt på en upphöjning som en tron i mitten av tältet. En trappsteg ledde upp till honom sidan om och där var hans säng. Sängen var klädd med tyger och linnen som påminde om romerskt bruk.
Gästerna fick sitta på Attilas högra sida. När alla kom till ordning, då räcktes en kanna med vin till Attila och han hälsade ledaren för sändebuden.
Alla sändebuden drack upp sitt vin och lämnade över sina tomma kalkar till betjänterna som stod bakom var och en. Dessa gick ut, fyllde på och återvände.
Andra betjänter kom in med bord som var så stora att tre-fyra personer kunde bekvämt sitta vid.
Första rätten var ett fat med kött: bröd och grönsaksstuvningar serverades till.
All mat smakade bra. Maten serverades på guld och silver tallrikar.
Framför Attila var ett enkelt fyrkantigt träfat: han åt bara kött. Vinet drack han ur ett träkärl. Han åt och drack bara litet.
Attilas klädsel var också mycket enkel, bara renheten av hans klädsel var framträdande. Hans svärd var också alldaglig, hästens utrustning likaså, var inte prydd med guld och ädelstenar som annars var brukligt bland szittya-folket.
När första rätten var avklarad, reste sig alla och drack ur sitt kärl till Attilas hälsa. Sedan satte de sig åter.
Det kom in två szittya män, som deklamerade ärevördiga dikter om Attila. De skrev dikterna själv.
De unga hun krigarna följde dikterna med stort intresse, de blev varma av minnen från striderna, medan de gamla blev gråtfärdiga för att de inte längre var stridsdugliga.
Efter deklamationen kom in en efterbliven szittya man. Han svamlade om allt möjligt och alla skrattade gott.
Attila var helt opåverkad, han rörde inte en min under hela kvällen. Det verkade som om han inte alls lade märke till att det skojades runtomkring honom. Men när hans yngste son, Irnák kom in i tältet och gick fram till sin far, då tittade Attila med mycket vänlig blick på honom och nöp honom i kinden.
Sändebuden blev förvånade för att Attila endast visade kärlek mot Irnák och inte tänkte på de andra sönerna.
Priszkosz frågade en hun vitéz, som satt bredvid honom:
- Säg mig, varför tycker om Attila endast sin yngste son?
Hunnen kunde bra latin, förstod hans fråga, men tittade försiktigt omkring och sade:
- Jag får säga bara om du ger ditt ord på, att inte föra det vidare.
Priszkosz lovade:
- Säg, jag förråder dig inte !
Då sade hunnen:
- Spåmännen har siat, att efter Attilas död, kommer hans nation att sjunka ner, men denne son kommer att lyfta dem igen.
Då reste sig Hunkonungen, hälsade med en kanna vin till och gav tecken att det var fritt för sändebuden att gå.
Attilas gästabud
Efter Priszkosz retor
Efter lång vandring och äventyrligheter kom den romerska gruppen av sändebud till Erdély/Transsylvanien. Där träffade de kung Attila och hans mannar och sändebuden förenade sig med dem.Tillsammans red de fram mot floden Tisza.
Snart kom de till en by, där Attilas hustru, drottning Reka hade ett vackert hus. Även några hun vitéz/krigare hade låtit bygga sig hus där, Onégésziosz` hus var det vackraste av dem.
När Attila med följe nådde byn, kom en hop unga flickor fram för att möta honom. Flickorna kom i rad, över deras huvuden svävade en vid snövit slöja, som bars upp av medföljande kvinnor på bägge sidor om. Slöjan var så lång att sju-åtta flickor fanns under den. Flickorna sjöng szittya-sånger och på det viset hälsade de den hemvändande konungen.
Attila kom i sakta mak. När han kom fram till Onégésziosz´ hus, stoppade denne sin häst, för hans hustru och betjänter bjöd på mat och dryck.
Hunkonungen steg inte av sin häst, utan tog emot förtäringen på hästrygg. Förtäringen serverades på ett litet silverbord. Bordet hölls upp av kungens betjänter. Attila drack ur kalken, som Onégésziosz´ hustru räckte fram, sedan satte sin häst i gång för att fortsätta mot sitt eget hus som stod på höjden av kullen.
Medan sändebuden väntade på audiens, bad Priszkosz om att få träffa drottning Reka, för han hade present med sig till henne.
Då blev han ledd till drottningens hus. Huset var byggt av trä, hade snidade bjälkar som hölls upp av stora stolpar. Bräderna var skickligt hoppassade med varandra.
När Priszkosz steg in, böjde han sig framför drottningen, sedan tittade han runt. Drottning Rèka satt på en mjuk rygglös kanapé. Golvet täcktes av yllemattor och man fick gå på dem. Det fanns många tjänare och slavar i rummet. Tjänarna satt på golvet mittemot drottningen och de broderade med färgade garn på hun vitézers/krigarnas suba, som är en mantel som är gjord av fårskinn och oftast utan ärmar.
Då steg Priszkosz fram, återigen böjde han sig och överlämnade presenten.
Drottningen tog emot, tittade på honom och nickade fromt. Sa inte ett ord, därför sa tolken heller ingenting. Därefter böjde sig Priszkosz igen och avlägsnade sig utan att säga ett ord.
När Priszkosz kom tillbaka till tältet, som blev utvalt för sändebuden, väntade honom redan en hälsning. Det var Attila som meddelade de romerska sändebuden att:
- Ni är bjudna på gästabud hos Attila. Det börjar klockan nio.
Det var det enda som sades.
Sändebuden kom i överenskommen tid och snart stod de framme inför Attila.
Det kom betjänter med drycker in i tältet. Var och en av sändebuden fick en kalk, för att de skulle hälsa kungen. De gjorde så, svepte i sig ända till botten och satte sig på de framtagna stolarna. Stolar fanns det gott om.
Attila satt på en upphöjning som en tron i mitten av tältet. En trappsteg ledde upp till honom sidan om och där var hans säng. Sängen var klädd med tyger och linnen som påminde om romerskt bruk.
Gästerna fick sitta på Attilas högra sida. När alla kom till ordning, då räcktes en kanna med vin till Attila och han hälsade ledaren för sändebuden.
Alla sändebuden drack upp sitt vin och lämnade över sina tomma kalkar till betjänterna som stod bakom var och en. Dessa gick ut, fyllde på och återvände.
Andra betjänter kom in med bord som var så stora att tre-fyra personer kunde bekvämt sitta vid.
Första rätten var ett fat med kött: bröd och grönsaksstuvningar serverades till.
All mat smakade bra. Maten serverades på guld och silver tallrikar.
Framför Attila var ett enkelt fyrkantigt träfat: han åt bara kött. Vinet drack han ur ett träkärl. Han åt och drack bara litet.
Attilas klädsel var också mycket enkel, bara renheten av hans klädsel var framträdande. Hans svärd var också alldaglig, hästens utrustning likaså, var inte prydd med guld och ädelstenar som annars var brukligt bland szittya-folket.
När första rätten var avklarad, reste sig alla och drack ur sitt kärl till Attilas hälsa. Sedan satte de sig åter.
Det kom in två szittya män, som deklamerade ärevördiga dikter om Attila. De skrev dikterna själv.
De unga hun krigarna följde dikterna med stort intresse, de blev varma av minnen från striderna, medan de gamla blev gråtfärdiga för att de inte längre var stridsdugliga.
Efter deklamationen kom in en efterbliven szittya man. Han svamlade om allt möjligt och alla skrattade gott.
Attila var helt opåverkad, han rörde inte en min under hela kvällen. Det verkade som om han inte alls lade märke till att det skojades runtomkring honom. Men när hans yngste son, Irnák kom in i tältet och gick fram till sin far, då tittade Attila med mycket vänlig blick på honom och nöp honom i kinden.
Sändebuden blev förvånade för att Attila endast visade kärlek mot Irnák och inte tänkte på de andra sönerna.
Priszkosz frågade en hun vitéz, som satt bredvid honom:
- Säg mig, varför tycker om Attila endast sin yngste son?
Hunnen kunde bra latin, förstod hans fråga, men tittade försiktigt omkring och sade:
- Jag får säga bara om du ger ditt ord på, att inte föra det vidare.
Priszkosz lovade:
- Säg, jag förråder dig inte !
Då sade hunnen:
- Spåmännen har siat, att efter Attilas död, kommer hans nation att sjunka ner, men denne son kommer att lyfta dem igen.
Då reste sig Hunkonungen, hälsade med en kanna vin till och gav tecken att det var fritt för sändebuden att gå.
Guds svärd
© Etelka Svensson
Guds svärd
Efter Jordanes´ krönika och en folklig legend från Debrecen
De skytiska konungarna hade ett svärd som hade en enastående kraft, och detta svärd fick de av Gud för att med det skulle de besegra alla folk.
Detta urgamla svärd hade kommit bort, men minnet av det levde kvar bland de skytiska krigarna. De gamla brukade säga:
- Leta efter, sök efter för den som hittar det skall härska över världen !
Hur de än letade efter, kunde ingen finna Guds svärd.
Attila hörde också ryktet av Guds svärd, självklart att han fick höra om det. Hans mor berättade för honom , att hon för länge sedan drömde om att hon skulle föda ett underbart barn. I drömmen visade sig ynglingen med ett blankt svärd om midjan. Det sände ut eldsflammor och strålade, för det var Gud som kastade ut just till hennes son.
Attila förstod att det skulle bli han som fick bära Guds svärd, och att han skulle bli Guds piska som skulle erövra alla folk.
Han väntade i hela sin barndom på att han skulle få detta svärd och han väntade inte förgäves.
Det hände en gång att en hun herde lade märke till ett ungdjur som haltade. Tittade på foten och såg ett sår. Vad kan ha skadat djuret?
När han tittade omkring, en blank låga sköt upp mitt framför honom – ett svärd stod rakt upp ur jorden och sände ut lågor !
Han vågade sig dit, drog ut svärdet och sprang snabbt till kung Attila.
- Detta sagosvärd hittade jag på ängen, det tillhör dig !
Attila kände genast igen Guds svärd.
Tog fattning om det , svingade om det i alla fyra vädersträck och sade:
- Med Guds svärd kommer jag att straffa jordens alla folk !
Guds svärd
Efter Jordanes´ krönika och en folklig legend från Debrecen
De skytiska konungarna hade ett svärd som hade en enastående kraft, och detta svärd fick de av Gud för att med det skulle de besegra alla folk.
Detta urgamla svärd hade kommit bort, men minnet av det levde kvar bland de skytiska krigarna. De gamla brukade säga:
- Leta efter, sök efter för den som hittar det skall härska över världen !
Hur de än letade efter, kunde ingen finna Guds svärd.
Attila hörde också ryktet av Guds svärd, självklart att han fick höra om det. Hans mor berättade för honom , att hon för länge sedan drömde om att hon skulle föda ett underbart barn. I drömmen visade sig ynglingen med ett blankt svärd om midjan. Det sände ut eldsflammor och strålade, för det var Gud som kastade ut just till hennes son.
Attila förstod att det skulle bli han som fick bära Guds svärd, och att han skulle bli Guds piska som skulle erövra alla folk.
Han väntade i hela sin barndom på att han skulle få detta svärd och han väntade inte förgäves.
Det hände en gång att en hun herde lade märke till ett ungdjur som haltade. Tittade på foten och såg ett sår. Vad kan ha skadat djuret?
När han tittade omkring, en blank låga sköt upp mitt framför honom – ett svärd stod rakt upp ur jorden och sände ut lågor !
Han vågade sig dit, drog ut svärdet och sprang snabbt till kung Attila.
- Detta sagosvärd hittade jag på ängen, det tillhör dig !
Attila kände genast igen Guds svärd.
Tog fattning om det , svingade om det i alla fyra vädersträck och sade:
- Med Guds svärd kommer jag att straffa jordens alla folk !
Attila, hunnernas konung Enligt Jordanes` och Simon Kézais krönika.
© Etelka Svensson
Attila, hunnernas konung
Enligt Jordanes` och Simon Kézais krönika.
När folket förökade sig i Szittya-land, har man valt ut krigsdugliga män från alla 108 provinser för att tåga västerut med målet att erövra mark.
Från alla 108 nationer valdes ut 10 tusen, resten blev kvar för att försvara landet från fienden. De tågade med lyfta fanor över det ”vita kun”- och ”besenyö”-landet. Utan förluster nådde de floden Tisza.
När de beskådade detta nya landområde, bestämde de gemensamt att stanna kvar med djurhorder och familjer. De färdades nämligen med vagn och tält och annan packning.
Vid denna tid då de anlände till Tisza hette landet Pannonia, och en krigsduglig longobard vid namn Makrin var ståthållare där.
När han fick reda på att hunnerna bosatte sig vid Tisza och dag efter dag höll på att slita hans land i stycken, begärde han hjälp av det romerska riket, för han vågade inte möta hunnerna ensam.
Rom sände Detre från Verona för att hjälpa Makrin.
Denne gav sig iväg med glädje och ganska snabbt var han med trupp framme vid Százhalom och härifrån gick de till staden Potencia. Här diskuterade han med Makrin om att eventuellt ta sig över Duna för att anfalla hunnerna eller om de kanske skulle välja någon annan lämplig plats för att börja anfallet.
Medan Detre och Makrin diskuterade, kom hunnerna över Duna med hjälp av fyllda vattenbehållare som var gjorda av djurhud och under nattens mörka tystnad vid Sikambria överraskade de på det öppna fältet den sovande truppen som inte fick plats i staden Potencia .
Detre blev förskräckt av detta anfall, och tågade med sin kvarvarande trupp till Tárnokvölgys slätt.
Här blev det åter strid med hunnerna. I denna sammandrabbning föll 125 tusen hun krigare, deras kapten Keve blev också ihjälslagen. De överlevande hunner flydde tillbaka till tälten.
Även av Makrins och Detres soldater föll många offer, sammantaget 210 tusen män.
Nästa dag, när Detre såg hur stor skadan blev, retirerade han tillsammans med Makrin mot staden Tulna.
När hunnerna såg att fältherrarna försvann, återvände de till stridsfältet för att begrava sina kamrater och sin kapten som blev begravd vid landsvägen intill en gudastaty under traditionell festlighet enligt szittya-sed. Stället kallas även i dag Keveháza till minnet av denne kapten.
Hunnerna fattade mod efter att de bildade uppfattning om den västliga truppens moral och beväpning. De omformade trupperna för att på nytt möta Detre och Makrin.
När Detre fick reda på att hunnerna var i antågande gick han själv till aktion vid Cezumor och striden fördes från morgon till eftermiddagen så häftigt och obarmhärtigt att tre betydelsefulla kaptener vid namn Bèla, Rèva och Kadocsa tillsammans med 40 tusen krigare föll . Deras kroppar bars tillbaka till de tidigare dödades kroppar och begravdes på samma plats.
Denna dag föll dock också många bland de germanska hövdingarna bland dem även Makrin. Detre träffades i pannan av en pil och skadades allvarligt. Vid denna strid i Cezumor föll den större delen av den germanska truppen och de överlevande flydde.
När hunnerna såg att fiendetruppen upplöstes, valdes enligt romersk sed Attila till kung. Han i sin tur utnämnde sin bror, Buda till ståthållare för området mellan Tisza och Don. Han beordrade att hans undersåtar skulle kalla honom för Guds piska.
Kung Attila var brunhyad, med svarta blixtrande ögon, bredaxlad, med stolt hållning, kortvuxen. Skägget hängde fritt som hos andra hunner. Han var inte dumdristig, i strid var han mer listig, taktisk och skräckinjagande. Hans styrka stod i proportion till hans kroppsform. Han var välvillig och storsint; hans blanka rustning och rena tält vittnade om ordningsamhet.
Attila samlade inte pengar i sina lador, det han hade delade med andra. Han var mycket generös, därför var han omtyckt även bland främmande nationer. På grund av hans hårdhet och stränghet var han fruktad av sina egna.
Han hade många fina tält som var gjorda efter olika länders seder. Han hade ett speciellt praktfullt tält: det var sammanställt av sammankopplade guldskivor. Tältet kunde monteras på olika sätt, tältpinnarna var gjorda av slaget guld, de häktades ihop. Inuti var de ihåliga och var prydda med slipade ädelstenar.
Efter slagen var Attilas stall fulla med hästar som blev tagna i olika länder. Han fann mycket glädje i att betrakta dem, men samtidigt kunde han ge dem bort som gåvor, därför fanns det ibland bara någon häst kvar när han själv behövde en.
Stallet lät han klä med sammet och purpursammet. Hans kungliga troner var gjorda av guld och prydda med ädelstenar, hans bord och tallrikar likaså var av rent guld som hans säng som fick följa honom med i strider.
I Attilas armé förutom de utländska soldaterna ingick tio gånger 100 tusen hunner. Dog en hun, blev genast en annan inkallad i stället.
Hunnernas vapen var tillverkade av skinn och olika metaller. Soldaterna använde sig av bågskytte och pilar samt svärd, lans och spjut.
På kung Attilas vapensköld fanns det en bekrönt fågel avbildad, denna fågel kallades ”turul”fågel och den fick följa med ut i strid flera hundra år framåt ända till hövdingen Gézas tid då stamgemenskapen var styrelseformen av den ungerska nationen. Géza var Sankt Stefans far och då är vi på 900-talet.
I sådana pompösa hänseenden var Attila, hunnernas konung storartad, han överglänste de andra härskarna.
Hunkonungen ville gärna bli herre över borgar och fästningar, men att leva i dem fann han inte tilltalande . Han levde tillsammans med sina mannar i tält och tillbragte långa tider till hästrygg. I städer och byar blev de i strid medföljande krigarna av andra nationaliteter inhysta.
Attila, hunnernas konung
Enligt Jordanes` och Simon Kézais krönika.
När folket förökade sig i Szittya-land, har man valt ut krigsdugliga män från alla 108 provinser för att tåga västerut med målet att erövra mark.
Från alla 108 nationer valdes ut 10 tusen, resten blev kvar för att försvara landet från fienden. De tågade med lyfta fanor över det ”vita kun”- och ”besenyö”-landet. Utan förluster nådde de floden Tisza.
När de beskådade detta nya landområde, bestämde de gemensamt att stanna kvar med djurhorder och familjer. De färdades nämligen med vagn och tält och annan packning.
Vid denna tid då de anlände till Tisza hette landet Pannonia, och en krigsduglig longobard vid namn Makrin var ståthållare där.
När han fick reda på att hunnerna bosatte sig vid Tisza och dag efter dag höll på att slita hans land i stycken, begärde han hjälp av det romerska riket, för han vågade inte möta hunnerna ensam.
Rom sände Detre från Verona för att hjälpa Makrin.
Denne gav sig iväg med glädje och ganska snabbt var han med trupp framme vid Százhalom och härifrån gick de till staden Potencia. Här diskuterade han med Makrin om att eventuellt ta sig över Duna för att anfalla hunnerna eller om de kanske skulle välja någon annan lämplig plats för att börja anfallet.
Medan Detre och Makrin diskuterade, kom hunnerna över Duna med hjälp av fyllda vattenbehållare som var gjorda av djurhud och under nattens mörka tystnad vid Sikambria överraskade de på det öppna fältet den sovande truppen som inte fick plats i staden Potencia .
Detre blev förskräckt av detta anfall, och tågade med sin kvarvarande trupp till Tárnokvölgys slätt.
Här blev det åter strid med hunnerna. I denna sammandrabbning föll 125 tusen hun krigare, deras kapten Keve blev också ihjälslagen. De överlevande hunner flydde tillbaka till tälten.
Även av Makrins och Detres soldater föll många offer, sammantaget 210 tusen män.
Nästa dag, när Detre såg hur stor skadan blev, retirerade han tillsammans med Makrin mot staden Tulna.
När hunnerna såg att fältherrarna försvann, återvände de till stridsfältet för att begrava sina kamrater och sin kapten som blev begravd vid landsvägen intill en gudastaty under traditionell festlighet enligt szittya-sed. Stället kallas även i dag Keveháza till minnet av denne kapten.
Hunnerna fattade mod efter att de bildade uppfattning om den västliga truppens moral och beväpning. De omformade trupperna för att på nytt möta Detre och Makrin.
När Detre fick reda på att hunnerna var i antågande gick han själv till aktion vid Cezumor och striden fördes från morgon till eftermiddagen så häftigt och obarmhärtigt att tre betydelsefulla kaptener vid namn Bèla, Rèva och Kadocsa tillsammans med 40 tusen krigare föll . Deras kroppar bars tillbaka till de tidigare dödades kroppar och begravdes på samma plats.
Denna dag föll dock också många bland de germanska hövdingarna bland dem även Makrin. Detre träffades i pannan av en pil och skadades allvarligt. Vid denna strid i Cezumor föll den större delen av den germanska truppen och de överlevande flydde.
När hunnerna såg att fiendetruppen upplöstes, valdes enligt romersk sed Attila till kung. Han i sin tur utnämnde sin bror, Buda till ståthållare för området mellan Tisza och Don. Han beordrade att hans undersåtar skulle kalla honom för Guds piska.
Kung Attila var brunhyad, med svarta blixtrande ögon, bredaxlad, med stolt hållning, kortvuxen. Skägget hängde fritt som hos andra hunner. Han var inte dumdristig, i strid var han mer listig, taktisk och skräckinjagande. Hans styrka stod i proportion till hans kroppsform. Han var välvillig och storsint; hans blanka rustning och rena tält vittnade om ordningsamhet.
Attila samlade inte pengar i sina lador, det han hade delade med andra. Han var mycket generös, därför var han omtyckt även bland främmande nationer. På grund av hans hårdhet och stränghet var han fruktad av sina egna.
Han hade många fina tält som var gjorda efter olika länders seder. Han hade ett speciellt praktfullt tält: det var sammanställt av sammankopplade guldskivor. Tältet kunde monteras på olika sätt, tältpinnarna var gjorda av slaget guld, de häktades ihop. Inuti var de ihåliga och var prydda med slipade ädelstenar.
Efter slagen var Attilas stall fulla med hästar som blev tagna i olika länder. Han fann mycket glädje i att betrakta dem, men samtidigt kunde han ge dem bort som gåvor, därför fanns det ibland bara någon häst kvar när han själv behövde en.
Stallet lät han klä med sammet och purpursammet. Hans kungliga troner var gjorda av guld och prydda med ädelstenar, hans bord och tallrikar likaså var av rent guld som hans säng som fick följa honom med i strider.
I Attilas armé förutom de utländska soldaterna ingick tio gånger 100 tusen hunner. Dog en hun, blev genast en annan inkallad i stället.
Hunnernas vapen var tillverkade av skinn och olika metaller. Soldaterna använde sig av bågskytte och pilar samt svärd, lans och spjut.
På kung Attilas vapensköld fanns det en bekrönt fågel avbildad, denna fågel kallades ”turul”fågel och den fick följa med ut i strid flera hundra år framåt ända till hövdingen Gézas tid då stamgemenskapen var styrelseformen av den ungerska nationen. Géza var Sankt Stefans far och då är vi på 900-talet.
I sådana pompösa hänseenden var Attila, hunnernas konung storartad, han överglänste de andra härskarna.
Hunkonungen ville gärna bli herre över borgar och fästningar, men att leva i dem fann han inte tilltalande . Han levde tillsammans med sina mannar i tält och tillbragte långa tider till hästrygg. I städer och byar blev de i strid medföljande krigarna av andra nationaliteter inhysta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
