tisdag 31 mars 2009

Attilas gisslan

© Etelka Svensson

Attilas gisslan
Efter Walter från Aquitanien

En gång startar Attila, Guds starka piska, helt plötsligt ett krig. Han plockar ihop tälten och tågar mot Rhen. Där han drar förbi, hörs ett mäktigt buller av hästarnas hovar.
Ghibik, den frankiske kungen, anar inte att hotet närmar sig. Han firar i staden Worms/(stad vid Rhen i Burgundien), sin sons, Günthers födelsedag. Hela landet firar, när plötsligtett rykte sprids: att en stor armé som har så många krigare som stjärnor på himmelen och är så tät som gruskornen längs Rhens strand, är i antågande.
Frankerna blir rädda, kungen håller genast rådslag med sina fältherrar.
- Vad är att göra, mina goda hjältar? – frågar kungen.
- Vi måste erbjuda fred – säger alla enhälligt.
- Om Attila, Guds piska räcker fram sin hand, då får vi också räcka fram vår mot honom. Vi ger honom gisslan, och betalar skatt. Det är bättre att ge efter, än att vi riskerar våra liv, vårt fosterland, våra fruar och våra barn.
Kung Ghibik var av samma åsikt som sina mannar. Han gick för att möta Attila med dyrbara gåvor och förnäma gisslan för att vinna Attilas välvilja. Bland gisslan var även Hagen som härstammade av trojanskt blod.
Attila tog emot presenterna och likaså gisslan ynnestfullt, fromt och tågade bort från frankernas jord. Nu gick han österut mot burgundernas land.
I Burgundien härskade vid denna tid Herrik, den hjältemodige konungen, vars dotter Hildegunde var en enastående skönhet och kallades för Burgundiens pärla.
Kung Herrik uppehöll sig i staden Chalon, när hun truppen vecklade sig ut vid floden Saône.
Jorden kved under hästarnas hovar, bröstvärnens skrammel ekade i luften, det hela var som fjärran åska av ett oväder. Ängen var som en skog av lansar, de sände ut blixtar. Så strålar Solen, när den reser sig ur havet på morgonen.
När vakterna på Chalons murar ser dammolnen, ropar de förtvivlat:
- Fienden kommer ! Stäng portarna !
Genast samlas burgunderna till rådslag och konungen börjar tala på följande sätt:
- Ni vet mycket väl vad som hände med frankerna. Om det hjältemodiga folket gav efter, varför skulle inte vi också göra så? Jag överlämnar alla skatter till Attila, men min enda dotter behåller jag, för jag är mer rädd om henne än om mina egna ögon, hon är min ögonsten. Men om det skulle visa sig, att det behövdes så skulle jag överlämna även henne som gisslan, bara jag kan rädda burgundernas land.
Konung Herrik skickar genast sändebud till Attila, och dessa tolkar gärna burgund konungens budskap.
Hun konungen tar emot dem ynnestfullt som han alltid brukar göra och säger till dem:
- Jag föredrar fredsförbund hellre än sammandrabbning. Hunnerna vill härska med fred inte med vapen. Vi griper till vapen endast om någon sätter sig till motvärn. Alltså om er konung kommer till mig med ett godtagbart fredsförslag, då går jag med på fred.
När kung Herrik fick detta budskap, plockade han ihop alla sina skatter, sin dotter satte han i en paradvagn och begav sig till Attilas läger. Där skildes han från sina skatter med lätt hjärta, men över dottern fällde han många tårar. Med gråt tog han avsked av henne: den sköna Hildegunde blev kvar i Attilas läger och blev hans gisslan. Så hamnade Burgundiens pärla i förvisning.
Efter det tågade kung Attila, Guds piska in i aquitaners land/västgoters land. Kung Alfer följer burgundernas och frankernas exempel, går Attila till mötes, överlämnar sina skatter och även sin son, Walter som gisslan.
Vem skulle ha trott, att hjälten Walter och den sköna Hildegunde, som var förlovade med varandra, för de två konungarna lovade att gifta ihop sina barn, skulle träffa varandra just i Attilas läger? Och när de träffades blev de genast förälskade.
Attila ger tecken att ge sig av. Hun truppen begynner färden med glatt mod, de har massor med skatter och dessutom tre gisslan med kungligt blod: Hagen, Walter och Hildegunde.
Attila satte stort värde i att ha dessa tre som gisslan: han lärde de två ynglingarna att hantera lans och pil, dessutom inbjöd han utländska pedagoger för att inviga dem i vetenskapen också. Hun drottningen, Ospiru tog hand om Hildegunde och behandlade henne som om hon skulle vart hennes egen dotter. Hon överlät hela palatset, och till och med skattkammarens nycklar gav han till henne.
Tiden gick, och när kung Ghibik dog, tyckte vitéz Hagen att han fick nog av att vara gisslan och han helt enkelt flydde från hunnernas land.
Kung Attila blev djupt skakad av det, men visade inte sin sorg, utan kallade vitéz Walter till sig och sade honom:
- Min käre son, jag är mån om din uppväxt, precis som om du skulle vara min egen son. Jag har utvalt den rikaste, duktigaste hun vitéz´s dotter åt dig, du kan bli lycklig och rik i mitt rike.
På det svarade Walter listigt:
- Min herre, konung, vad skulle jag göra med rikedomen? Jag skulle bli tvungen att bygga hyddor och sörja för betjänter och trälar. Vad skulle jag göra med en kvinna? Även henne måste jag sörja för och till det blir det barn . Min käre konung, käre far, ge mig inte ett sådant ok! Jag har inget annat mål än att kämpa för och åt dig och att tjäna dig!
Vitéz Walter vilseledde Attila, för han älskade Hildegunde och glömde inte att deras fäder förlovade dem för länge sedan. Han lade märke till att hun konungen kastade ögon på Hildegunde, därför var han tvungen att ta till list.
Snart blev det återigen fälttåg, och vitéz Walter självklart följde med Attila. I detta slag kämpade vitéz Walter så modigt att han vann helt Attilas hjärta. När de kom hem från slaget, tog Walter Hildegunde till ett tomt och undanskymt tält och sade till henne:
- Nu har vi fått nog av gisslan tillvaron, nog av träldom, om en vecka ger vi oss av hem. Där gifter vi oss och vi skall bli lyckliga.
- Må det ske så – sade Hildegunde.
- Det kommer att bli så, om du gör som jag säger – svarade vitéz Walter och sedan invigde den sköna Hildegunde i sina planer.
Han sade följande: - Min käraste, lyssna noga ! Du har hand om skattkammarens nycklar, ta ut ett av hans harnesk/ hjälm och pansarskjorta och leta reda på två små lådor, dem skall du fylla med armband och andra juveler. Skaffa också fiskekrokar, för den långa vägen måste vi leva på fisk och fågel. Om en vecka börjar vi färden. Under denna tid förbereder jag en stor fest, där jag kommer att supa ner hunnerna till medvetslöshet. Men var rädd om dig, drick bara för att släcka din törst.
Så blev det också som Walter planerade.
På den överdådliga festen flöt vinet utan avbrott. Walter fyllde på på nytt, betjänterna rusade omkring med vinkannorna, alla hun vitézer blev så fulla, att de längre inte visste vad de hette. Alla tungor snubblade, till och med de starkaste vitézer kunde inte längre stå på benen. Attila var också slocknad av för mycket vin. Walter hade kunnat tända på alla hus om han hade velat, så fulla var hunnerna.
I gryningen leder vitéz Walter fram sin främste stridshäst som han kallade för Leo efter lejon, det var nämligen en modig och stark häst. Han lastar de två små lådorna, surrar fast rejält, tar på sig två svärd: enligt hun sed:på vänster sida bär han ett tvåeggat, på högra sidan ett eneggat svärd. Han hjälper upp den sköna Hildegunde på hästen och de rider försiktigt osedda ut ur lägret .
Hunnerna börjar först vid middagstiden att komma till sans. Attila kallar genast på sin älskade, trogne Walter, men ingen kommer och ingen svarar. Hun drottningen söker efter Hildegunde, och när hon inte finner henne, brister hon ut i förtvivlad gråt. Hon ropar ut sin sorg:
- Oh, denna fördömda fest ! Vitéz Walter, hunnernas stolhet har rymt och tog med sig också min käraste dotter, Hildegunde !
Attilas vrede känner ingen gräns: han river sin mantel, springer av och an som ett skadat lejon. Hans tankar svävar hit och dit, hans huvud behärskas av förirrade tankar, han är som en uppriven strand som piskas av havets starka vågor. Till slut sansar han sig, kallar sina närmaste till sig och ropar till dem:
- Efter dem ! Efter dem ! Man måste ta dem tillbaka ! Ta Walter tillbaka som en hund: på koppel ! Den som överlämnar honom till mig, kommer att bli svept i guld, den skall jag begrava i guld…
Genast hoppade tolv vitézer upp på hästrygg och gav sig av i snabb ritt efter Walter.
När vitéz Walter fick syn på hunnerna, vände han sig om med sin häst Leo och med tre slag dödade han tre av hun vitézer.
Då vände sig de andra om och snabbt kom de tillbaka till Attilas hov.
Färden varade i två veckdor: vitéz Walter undvek alla byar, alla bebyggelser, där han fann en å kastade han sin krok i vattnet, där han såg en fågel kastade han sin pil efter den och på det viset klarade de födan.
Till slut efter mycket äventyrligheter kom de hem och fick reda på att kung Alfer var död och landet väntade på vitéz Walter för att kröna honom till kung.
Så blev också och den sköna Hildegunde blev det aquitanska folkets drottning.
Deras lycka varade dock inte länge.
Attila anföll dem och med sin starka trupp förstörde han deras land.
Vitéz Walter samlade ihop sina krigare, men han var i starkt underläge och utgången var given. Han kämpade tappert, till slut stod han öga mot öga med vitéz Dietlieb: ingen backade av dem, de stötte sina svärd i varandra och föll ner döda från hästryggen.
Den sköna Hildegunde kom åter till Attilas hov och där levde hon i djup sorg som ung änka .
Några påstår att Attila tvingade henne till äktenskap, men Hildegunde dödade honom med sin dolk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar