Legenden om den vita hästen

© Etelka Svensson

Legenden om den vita hästen
Enligt den illustrerade krönikan (Képes Krónika)

Hjälten Àrpád och hans adelsmän hörde talas om Pannoniens rikedom, att den bästa floden Duna flyter där, och bättre jord än där fanns inte annanstans på jorden, därför bestämde de gemensamt att sända en spejare vid namn Kusid för att titta på jorden och fråga ut befolkningen.
När Kusid nådde till Duna och betraktade trakten runtomkring, fann han området mycket behagligt, jorden var bördig, floden var bra, gräset grönt – han blev betagen.
Han gick till territoriets hövding, som härskade där efter Attila, han hette Szvatopluk.
Kusid hälsade åt sitt folks vägnar, och framlade sitt ärende, varför han kom dit.
När Szvatopluk hörde ungrarnas avsikt, blev han mycket glad, för han trodde att de var bönder och skulle komma för att bruka hans jord. Med glädje släppte han i väg Kusid för att återvända till de sina.
Kusid fyllde sin fältflaska med vatten ur Duna, fyllde sin läderbehållare/ränsel med gräs och plockade upp några svarta jordklumpar och med dessa prover återvände han hem.
När han berättade allt han såg och hörde och överlämnade vattnet och jordkokorna blev ungrarna glada. De såg genast att jorden var bra, vattnet sött och gräset var sådant som Kusid berättade.
De ledande bestämde gemensamt att skicka Kusid tillbaka till hövdingen med en helvit arab häst rustad med guldbelagd sadel och tyglarna likaså, och det skulle gälla som betalning för jorden.
När hövdingen Szvatopluk såg gåvorna, blev han mycket glad, för han trodde att de skickade den för att få bruka jorden.
Kusid bad hövdingen att ge honom jord, gräs och vatten.
Hövdingen svarade leende:
- Ta så mycket ni vill för så mycket gåvor.
Kusid återvände med denna glädjande nyhet.
Hjälten Àrpád med de andra sju hjältarna tågade in i Pannonien, men inte som gäster utan som jordens lagliga arvingar och ägare.
Då skickade ungrarna ett sändebud till med följande uppmaning:
- Hjälten Àrpád och hans unga krigare/vitézek, säger att på jorden som de redan köpt av dig, får du inte längre uppehålla dig på, du måste ge dig av härifrån. Jorden köpte de för hästen, gräset för tyglarna vattnet för sadeln, så på grund av din girighet överlämnade du jorden, gräset och vattnet till dem.
När sändebuden överlämnade detta budskap, log hövdingen och svarade
- Man kan slå ihjäl hästen med en påk, tyglarna kan kastas på ängen och guldsadeln i Dunas vatten !
Då svarade sändebudet:
- Herre, hur skulle det skada ungrarna? Om du slår ihjäl hästen, det blir deras hundar som äter upp den, kastar du tyglarna i gräset, då tar de som slår gräset hand om guldet och kastar du sadeln i Duna, då hittar fiskarna den i sina nät och tar hand om den. Är jorden, gräset och vattnet deras, då är allting deras !
När hövdingen fick höra det, samlade han snabbt ihop en trupp för han blev rädd för ungrarna. Han bad om hjälp av sina allierade också och förenade sig med dem för att gå ungrarna till mötes på slagfältet.
Under tiden kom ungrarna till Duna och på en mycket vacker äng började de striden i gryningen.. Herrens nåd var med dem: Szvatopluk flydde hals över huvud.
Ungrarna förföljde honom ända till Duna. I sin rädsla hoppade han in i vattnet och drunknade i virvlarna.

Egen anmärkning: Svatopluk ska ha varit död vid denna tid.