Attila, hunnernas konung Enligt Jordanes` och Simon Kézais krönika.

© Etelka Svensson
Attila, hunnernas konung
Enligt Jordanes` och Simon Kézais krönika.

När folket förökade sig i Szittya-land, har man valt ut krigsdugliga män från alla 108 provinser för att tåga västerut med målet att erövra mark.
Från alla 108 nationer valdes ut 10 tusen, resten blev kvar för att försvara landet från fienden. De tågade med lyfta fanor över det ”vita kun”- och ”besenyö”-landet. Utan förluster nådde de floden Tisza.
När de beskådade detta nya landområde, bestämde de gemensamt att stanna kvar med djurhorder och familjer. De färdades nämligen med vagn och tält och annan packning.
Vid denna tid då de anlände till Tisza hette landet Pannonia, och en krigsduglig longobard vid namn Makrin var ståthållare där.
När han fick reda på att hunnerna bosatte sig vid Tisza och dag efter dag höll på att slita hans land i stycken, begärde han hjälp av det romerska riket, för han vågade inte möta hunnerna ensam.
Rom sände Detre från Verona för att hjälpa Makrin.
Denne gav sig iväg med glädje och ganska snabbt var han med trupp framme vid Százhalom och härifrån gick de till staden Potencia. Här diskuterade han med Makrin om att eventuellt ta sig över Duna för att anfalla hunnerna eller om de kanske skulle välja någon annan lämplig plats för att börja anfallet.
Medan Detre och Makrin diskuterade, kom hunnerna över Duna med hjälp av fyllda vattenbehållare som var gjorda av djurhud och under nattens mörka tystnad vid Sikambria överraskade de på det öppna fältet den sovande truppen som inte fick plats i staden Potencia .
Detre blev förskräckt av detta anfall, och tågade med sin kvarvarande trupp till Tárnokvölgys slätt.
Här blev det åter strid med hunnerna. I denna sammandrabbning föll 125 tusen hun krigare, deras kapten Keve blev också ihjälslagen. De överlevande hunner flydde tillbaka till tälten.
Även av Makrins och Detres soldater föll många offer, sammantaget 210 tusen män.
Nästa dag, när Detre såg hur stor skadan blev, retirerade han tillsammans med Makrin mot staden Tulna.
När hunnerna såg att fältherrarna försvann, återvände de till stridsfältet för att begrava sina kamrater och sin kapten som blev begravd vid landsvägen intill en gudastaty under traditionell festlighet enligt szittya-sed. Stället kallas även i dag Keveháza till minnet av denne kapten.
Hunnerna fattade mod efter att de bildade uppfattning om den västliga truppens moral och beväpning. De omformade trupperna för att på nytt möta Detre och Makrin.
När Detre fick reda på att hunnerna var i antågande gick han själv till aktion vid Cezumor och striden fördes från morgon till eftermiddagen så häftigt och obarmhärtigt att tre betydelsefulla kaptener vid namn Bèla, Rèva och Kadocsa tillsammans med 40 tusen krigare föll . Deras kroppar bars tillbaka till de tidigare dödades kroppar och begravdes på samma plats.
Denna dag föll dock också många bland de germanska hövdingarna bland dem även Makrin. Detre träffades i pannan av en pil och skadades allvarligt. Vid denna strid i Cezumor föll den större delen av den germanska truppen och de överlevande flydde.
När hunnerna såg att fiendetruppen upplöstes, valdes enligt romersk sed Attila till kung. Han i sin tur utnämnde sin bror, Buda till ståthållare för området mellan Tisza och Don. Han beordrade att hans undersåtar skulle kalla honom för Guds piska.
Kung Attila var brunhyad, med svarta blixtrande ögon, bredaxlad, med stolt hållning, kortvuxen. Skägget hängde fritt som hos andra hunner. Han var inte dumdristig, i strid var han mer listig, taktisk och skräckinjagande. Hans styrka stod i proportion till hans kroppsform. Han var välvillig och storsint; hans blanka rustning och rena tält vittnade om ordningsamhet.
Attila samlade inte pengar i sina lador, det han hade delade med andra. Han var mycket generös, därför var han omtyckt även bland främmande nationer. På grund av hans hårdhet och stränghet var han fruktad av sina egna.
Han hade många fina tält som var gjorda efter olika länders seder. Han hade ett speciellt praktfullt tält: det var sammanställt av sammankopplade guldskivor. Tältet kunde monteras på olika sätt, tältpinnarna var gjorda av slaget guld, de häktades ihop. Inuti var de ihåliga och var prydda med slipade ädelstenar.
Efter slagen var Attilas stall fulla med hästar som blev tagna i olika länder. Han fann mycket glädje i att betrakta dem, men samtidigt kunde han ge dem bort som gåvor, därför fanns det ibland bara någon häst kvar när han själv behövde en.
Stallet lät han klä med sammet och purpursammet. Hans kungliga troner var gjorda av guld och prydda med ädelstenar, hans bord och tallrikar likaså var av rent guld som hans säng som fick följa honom med i strider.
I Attilas armé förutom de utländska soldaterna ingick tio gånger 100 tusen hunner. Dog en hun, blev genast en annan inkallad i stället.
Hunnernas vapen var tillverkade av skinn och olika metaller. Soldaterna använde sig av bågskytte och pilar samt svärd, lans och spjut.
På kung Attilas vapensköld fanns det en bekrönt fågel avbildad, denna fågel kallades ”turul”fågel och den fick följa med ut i strid flera hundra år framåt ända till hövdingen Gézas tid då stamgemenskapen var styrelseformen av den ungerska nationen. Géza var Sankt Stefans far och då är vi på 900-talet.
I sådana pompösa hänseenden var Attila, hunnernas konung storartad, han överglänste de andra härskarna.
Hunkonungen ville gärna bli herre över borgar och fästningar, men att leva i dem fann han inte tilltalande . Han levde tillsammans med sina mannar i tält och tillbragte långa tider till hästrygg. I städer och byar blev de i strid medföljande krigarna av andra nationaliteter inhysta.