Attilas fälttåg år 451

© Etelka Svensson
Attilas fälttåg 451
Efter Jordanes, Callimachus och Kézai Simon krönika.

När romarna efter slaget vid Cezumor blev tillintetgjorda, och spreds åt alla vädersträck, återvände Attila till sitt folks tält. Han stannade ett par dagar vid stranden av Tisza, och beslutade att i Szöny skulle anordnas en fest.
Till denna kom Detre från Verona och många andra germanska hövdingar också för att hedra hunnerna och Attila.
Då sade Detre att tidpunkten var mycket lämplig för att hun konungen skulle angripa det västliga riket
Attila lydde Detres råd, han inledde genast fälttåget. Med sin trupp lämnade han Szikambra. Han förslavade illirerna och fortsatte mot Rhen. Han erövrade flera länder och snart var han i närheten av Katalaunum/ är ett berömt slagfält vid floden Marne i distriktet Champagne i Frankrike.
Då Aëtius romersk härförare, som samlade tio västliga styrkor, kom honom till mötes och anföll oväntat hunnerna.
Attila skickade sändebud och bad Aëtius om vapenvila, för att kunna invänta de övriga hun styrkorna. Men Aëtius gav ingen vapenvila.
Inför slaget, fångade hunnerna i den närbelägna skogen en siare som hade gott rykte och förde honom till Attila som frågade honom:
- Vem ska bli segrare i slaget om Katalaunum?
Eremiten svarade:
- Du är Guds piska ! Du är den släggan med vilken Guds försyn drabbar världen. Men Gud kan krossa sitt hämnd verktyg, när han vill och svärdet kan han överlåta ur enas hand till det andras. Du ska veta: i slaget kommer romarna att besegra dig och genom det får du erfara en makt som inte kommer från jorden.
Då uppmanade Attila hun siarna, att även de skulle förutsäga framtiden.
Hun siarna, som följde sina förfäders seder, slaktade ett offerdjur, frilade benen från köttet och lade dem i elden, och när benen sprack i elden, lade de fram sina förutsägelser.
Deras spådom lät:
- Kung Attila i detta slag kommer inte att segra, men fiendens ledare kommer att stupa i strid.
Attila blev nöjd med spådomen, för han tolkade så att fältherren Aëtius kommer att dö, och det var nära nog en seger.
De två styrkorna ställde sig mot varandra i gryningen.
Attila stod i mitten av främste raden. Högervingen leddes av Ardarik, kung över gepidas/germanskt folkslag som kom från Vistula och bosatte sig vid Duna, vänsterflygeln leddes av Valamir, östgoternas kung.
Inför slaget för att uppmuntra sina mannar höll Attila ett tal till dem:
- Visa ert mod och styrkan hos era vapen ! Den som måste leva den blir inte träffad av något vapen, den som måste dö, dör även om han tvekar och är overksam.
Jag svingar den första lansen, den som tvekar när Attila strider är dödens !
Det fanns en kulle på fältets mitt och bägge styrkorna ville inta den.
De sammandrabbade, Attila bröt igenom alanernas /( alaner: folkslag av iranskt ursprung, de blev fördrivna från Kaukasus av hunnerna) rader och slogs med västgoterna. Kung Teodorik dog, han var en av ledarna men Aëtius blev kvar i livet och han var romarnas främste fältherre.
Så stora styrkor hade aldrig tidigare drabbat samman, så skördade döden också som aldrig förr.
Det fanns en liten bäck mellan de två styrkorna och den var så liten att om ett hårstrå föll på dess yta förblev det alldeles stilla. Denna lilla bäck blev efter slaget en så stor flod av allt blod såväl från människor som djur, att den svepte med vagnar fulla med packningar och hästar med rustningar och flödet orsakade stora förluster hos bägge styrkorna.
Slaget vid Katalaunum mellan hunnerna och de västromerska styrkorna var det största slaget av alla.
Från denna dag växte kung Attilas anseende, men också hunnernas. Hela världen blev förskräckt .Flera länder erbjöd frivilligt en årlig skatt bara hunnerna skonade dem.
Tills Attila kämpade på västliga fälten, styrde hans bror de östliga områden. De delade riket med en rättvis gräns, men Buda brydde sig inte om den rättvisa gränsen, han gick över den och dessutom förstärkte han staden Szikambra och kallade den efter sitt eget namn för Òbuda.
När Attila fick höra det, tågade han med sin styrka till Szikambra och med sina egna händer dödade han sin bror . Budas lik kastade han i Duna och gav staden Szikambra sitt eget namn, Attilas stad.
Och riktigt, för germanerna, på Attilas befallning kallade staden för Etzelburg, men hunnerna brydde sig inte om det utan de kallar staden än i dag för Òbuda som den tidigare hette.
Efter det stannade Attila fem år i Szikambra, men hade vaktposter mot alla fyra vädersträck. Vakterna stod så långt ifrån varandra att de kunde vidarebefordra budskap genom att ropa till varandra.
Alla fyra grupper utgick från Szikambra, den första ända till Köln, och dag och natt vaktade de. Den andra till Litauen, den tredje till stranden av Don och den fjärde till staden Zára i Dalmatien.
Av dessa fyra kedjors varningsrop kunde hela världen höra vad Attila hade för sig, och i vilket läger han befann sig
Under fem år höll sig Attila i Szikambra, under dessa år rustade han sin trupp, vars tredje del dog i slaget vid Katalaunum. Sedan höll han en stor fest och med en väldig trupp tågade han ur Pannonien.
Med sina krigare översvämmade han Stajern, Karintien, och Dalmatien, för att vid staden Spalato/Split nå Adriatiska havets kust. Han erövrade varenda stad och by längs kusten. År 452 kom han till ett bergigt område, där han fick syn på staden Aquiléja och han blev betagen av dess väldighet. Han fann det mycket skamligt för att han ännu inte erövrat staden eftersom Longobarderna, som flydde från Pannonien och föraktade kung Attila med sina hunner, fann asyl just i denna stad.
Attila skickade sändebud och genom dem uppmanade han borgarna att lämna ut Longobarderna. När dessa nekade, då började han med olika verktyg att angripa staden. Han lyckades inte inta, därför hölls staden omringad i ett och ett halvt år.
Under denna tid gick Attila runt murarna, oftast ensam, utklädd för att ta reda på var det minsta motståndet var.
En gång en romersk vaktpost, som för övrigt ville så gärna ta en hun till fånga för att med tortyr få fram uppgifter om hunnernas avsikt, upptäckte den ensamvandrande kungen. Romarna visste inte, vem som var i annalkande. De sköt ? inte mot honom, för de ville ha en levande ”tunga”.
De romerska soldaterna gömde sig skickligt i diket runt muren och när Attila var alldeles framför dem, plötsligt hoppade de fram.
Attila tog ett blixtsnabbt språng och ställde sig vid den djupaste delen av diket för att ingen skulle kunna anfalla honom bakifrån, drog fram sitt svärd och ställde sig mittemot romarna.
Romarna vinkade och ropade högt:
- Lägg ifrån dig vapnet !
När Attila såg , att romarna inte anföll, tjoade till, hoppade fram och högg ihjäl två av fienden och med sitt svärd öppnade han väg åt sig, hoppade över planket och i snabbt språng återvände han till sitt läger.
Romarna berättade att i Attilas ögon brann en himmelsk låga, och det strålade en sådan energi som bara gudarna hade.
På grund av att slaget drog ut på tiden, var Attila tvungen, att ordna övervintring, därför bestämde han att i närheten av Aquiléja bygga en förstärkning. Problemet var att det var ett slätt område. Det fanns ingen kulle där. Därför lät Attila skapa ett berg: soldaterna i sina hjälmar och på sina sköldar fick samla ihop jord och under tre dagar, som om det skulle trollats fram, stod berget där. På detta berg lät Attila bygga staden,som än i dag kallas Udine. Det känner väl till hela Udines befolkning, och än i dag visar de det fyrkantiga tornet för de stirrande besökande: ” Se, där är Attilas torn !”
I ett och ett halvt år höll slaget på. Hunnerna förlorade hoppet, men kung Attila gav sig inte.
En dag, när han ånyo vandrade runt muren med siarna bredvid sig, vilkas ord han respekterade djupt, fick han plötsligt syn på en stork, som flög från havet mot staden. Den tog en runda över staden, slog sig ner på taket på ett palats, för där hade den sitt bo, men knappt att den satte sig flög den iväg med sin unge i näbben mot vassruggen vid stranden. Där lämnade första ungen och så återvände efter de andra och även sitt bo räddade den över till vassen.
Attila iakttog det noggrant, tänkte efter och sammankallade sina män och sade till dem:
- Se ! Denna stork känner på sig, att vi kommer att riva staden, därför flyr den för att inte gå under med dem som bor innanför muren. Därför i morgondagens fältslag skall ni slåss tappert, vi kommer att förstöra staden !
Efter det lät han hämta en murbräcka/en sorts maskin, men lyckades inte inta staden.
Till slut använde han sig av en szittya fint: han samlade in sina tio gånger hundratusen krigares sadel, de lades i en hög och tände på, det brann häftigt med lågor och rök. Muren sprack och tornet rasade ihop.
När borgarna såg det, blev de förskräckta, alla flydde ur staden och gömde sig på ön i havet. Avsikten var att de skulle stanna där för evigt, men de var så rädda för kung Attila att därifrån tågade de till Rialtos träskområde, där de än i dag bor.
Efter att Attila intog Aquiléja, tågade hun truppen vidare med stor ära och mycket dyrbarheter. Attila bestämde sig att angripa romerska väldets självaste hjärta, Rom och erövra det.
Men nu var krigarna utomordentligt trötta på alla strider, och också sjukdomar härjade bland dem, därför tågade de moloket mot Rom.
Befälhavarna mumlade sinsemellan:
- Det kommer att sluta illa. Vattengåten, Alarik också anföll Rom och efter att han intog staden dog han ganska snart.
Ingen vågade dock säga något inför Attila, därför var hun konungen redan vid Mantua. Han anade att sina mannar var stridströtta, och visste väl om sjukdomarna också, men sitt ord kunde han inte ta tillbaka. Han kunde inte stoppa fälttåget utan att skämmas.
När romarna hörde, att Attila, Guds piska med en stor trupp närmade sig staden, blev de skräckslagna. De höll genast rådslag och sände fredsbud honom till mötes. De bad om att skona den heliga staden. Sändebuden visade aktning och ära mot hun kungen, lovade årlig skatt om han lät bli att ofreda den heliga staden.
Attila som kände väl till sina mannars bekymmer, gick med på påvens fredsförslag.
Många påstår, att det hände en märklig sak.
Attila såg i syne, att högt ovanför påvens huvud stod två änglar med svärd och de viftade hotfullt mot honom. Attila blev rädd, därför antog han fredsförslaget.
Det som är säkert, att Attila skonade Rom och med sin ärorika trupp återvände till Pannonien.